Det spelar verkligen ingen roll vilken veckodag det är. Vardag eller helgdag. Alla dagar består av strid och strategier. Oavsett vad jag gör. Oavsett vart jag är.

Kan man titta opartiskt på detta stridande? Kan man låta alla komma till tals? Lyssnar man på alla? Jag är rädd att inget av detta är möjligt snart. Att striden blivit alldeles för infekterad. Alldeles för känslomässig. Självklart finns det två sidor av det mesta. Även i detta fall. Men att inte lyssna på eller respektera de som råkar tycka "fel" tror jag blir allas fall.

När en kommun lägger fram ett förslag som många, drygt 1500 namnunderskrifter säger en del, av kommuninnevånarna ogillar måste man nog stå enade för att nå framgång. Tror jag. Inbillar jag mig. Men när striden mer och mer börjar handla om de olika orterna, inom samma kommun, känns det olustigt. Tråkigt. Visserligen ett senario man varnat för. Att det skulle bli en kamp mellan de olika orterna. Men det var inte i det här skedet. Det var något man var rädd för skulle ske OM förslaget går igenom. 

Jag försöker ladda om. Fokusera på målet. Men det är svårt. Tungt. Och i morgon är det ett nytt möte. Det sista innan beslut ska tas i frågan. Inte ett definitivt beslut men ett inledande beslut. Så. Striden är långt från över. Men den känns tung.