Tuben är nu avklarad. Det gick betydligt bättre än förra gången. Hade faktiskt gruvat mig ett tag. Sist hade jag som nervryckningar i ögonlocken varje gång kameran lät. Jag pratar inte om någon liten fjantryckning. Nu snackar jag gigantiska ryckningar. Som om ögonlocken tillbringat natten på värsta ravepartyt hoppandes och skuttandes och fortfarande var höga. Tokhöga. Det var helt omöjligt att hålla ögonen stängda. Men i dag gick det som sagt bättre. Kanske var det inget raveparty för överenergiska ögonlock i natt. Eller så var det mitt sällskap som gjorde hela skillnaden. Jag tror mest på det sista. Att ta med sig en skiva att lyssna på rekomenderas stark. Men det gäller nog att välja rätt skiva. Kan tänka mig att det blir lite svårt att ligga still till värsta hårdrocksskivan. En skiva med lite blandat tempo och en fantastisk röst fungerade alldels utmärk. För mig. För dig som undrar kan jag tala om vilken skiva jag hade med mig. För dig som inte vill veta finns det två alternativ. Antingen skrollar du dig förbi resten av detta stycke eller så tjuvkikar du. Kanske kan det vara värt det. Så. Nu kommer det. Namnet på artisten och namnet på senaste skivan. David Urwitz heter killen och Ta mig nånstans där solen skiner heter senaste skivan.

Nu måste jag få gnälla lite. Pyttelite. Jag bad om hjälp för några dagar sedan. Fick jag någon? Icke! Jag kände mig lämnad ute i värsta kylan. Ensam. Övergiven. Utestängd. Så vad gör man? Man tar saken i egna händer. I alla fall jag. Handlingskraftig som jag är. Eller åtminstonde önskade att jag vore. Nåväl. Skulle det vara så att mina växter dör håller jag samtliga besökare här inne ansvariga för mina plantors död. En dag eller två. Sedan tar jag kanske på mig skulden. Kanske.