För er som undrar hur det går med vår strid här på landet kan jag tala om att idiotförslaget blev genomröstat i kommunstyrelsen nu i kväll. Vad det kommer innebära står skrivet i stjärnorna. Men vår strid för orten vi bor på och kommunen som helhet är inte över. Nej, nej, långt därifrån. Den har precis börjat! Nu drar i alla fall jag upp tröjärmarna och vässar armbågarna. Hur i hela fridens dagar kan man rösta igenom ett förslag som saknar konsekvensanalyser och kalkyler? Det är en omstrukturering som kommer kosta kommunen en himla massa miljoner att genomföra och ännu mer miljoner i förlorade skatteintäkter. Industrierna kommer söka sig härifrån. Barnfamiljerna står redan nu med väskorna packade, redo för flykt ut ur kommunen. De gamla laddar förmodligen bössorna och gör sig redo att ta en sista tur - ut i vedboden. Men det här är ingenting vårt kommunalråd och dess gelikar bryr sig om. Omstruktureringen SKA genomföras, kosta vad det kosta vill! Men jag säger så här, kan dom tro!

När vi bestämde oss för att byta ut stadslivet mot lantlivet fick vi några frågor. "Varför ska ni flytta dit?". Vi bestämde oss för att livskvalité var viktigare än att ha nära till allt. "Vad finns det där?". Mackar, affärer, bibliotek, bank, skola, dagis (ja, jag vet att det heter förskola), tandläkare, distriktssköterska, billiga hus, pizzeria, grill, frisör/frisörska, café, hotell, mitthögskola, bio, otal fiskeställen, hur mycket skog som helst, postkontor, skoterspår utanför husknuten, närhet till tre olika stora städer, möjligheter, lugn och ro. Jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst. "Finns det jobb där?". Naturligtvis inte hur många som helst eller vilka som helst men ja, jobb finns det. Är man som jag både barnskötare och undersköterska brukar det alltid lösa sig.

I dag, tio år senare, finns definitivt inte allt jag precis rabblat upp kvar. Men det viktigaste finns kvar. Det som är mindre viktigt finns inte allt för långt bort.

En annan kommentar vi fick var "jag skulle då aldrig kunna bo på en plats där alla vet allt om alla". Jag kan det. Och har inga problem med det. Skulle det hända våra barn något är det nästan lika säkert som amen i kyrkan att vi får reda på det. Det finns alltid någon som vet vem som är förälder till vilket barn. Skulle det hända mig eller maken något vet de flesta vilka våra barn är och skulle med största säkerhet ta hand om dem. Om det betyder att grannen eller någon annan pratar om huruvida jag har mascara på mig eller inte när jag är på affären eller att jag har tröjan på avigan när jag handlar så kan jag ta det. Tryggheten är värd så mycket mer än risken att vara byns skvaller en stund.

Efter tio år på landsbygden blir jag på fullaste allvar stressad när jag besöker staden vi tidigare bodde i. Vad som stressar mig? Allt bakgrundsljud. Här kan jag gå ut och lyssna på - tystnaden.