När vi bestämde oss för att byta ut stadslivet mot lantlivet fick vi några frågor. "Varför ska ni flytta dit?". Vi bestämde oss för att livskvalité var viktigare än att ha nära till allt. "Vad finns det där?". Mackar, affärer, bibliotek, bank, skola, dagis (ja, jag vet att det heter förskola), tandläkare, distriktssköterska, billiga hus, pizzeria, grill, frisör/frisörska, café, hotell, mitthögskola, bio, otal fiskeställen, hur mycket skog som helst, postkontor, skoterspår utanför husknuten, närhet till tre olika stora städer, möjligheter, lugn och ro. Jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst. "Finns det jobb där?". Naturligtvis inte hur många som helst eller vilka som helst men ja, jobb finns det. Är man som jag både barnskötare och undersköterska brukar det alltid lösa sig.

I dag, tio år senare, finns definitivt inte allt jag precis rabblat upp kvar. Men det viktigaste finns kvar. Det som är mindre viktigt finns inte allt för långt bort.

En annan kommentar vi fick var "jag skulle då aldrig kunna bo på en plats där alla vet allt om alla". Jag kan det. Och har inga problem med det. Skulle det hända våra barn något är det nästan lika säkert som amen i kyrkan att vi får reda på det. Det finns alltid någon som vet vem som är förälder till vilket barn. Skulle det hända mig eller maken något vet de flesta vilka våra barn är och skulle med största säkerhet ta hand om dem. Om det betyder att grannen eller någon annan pratar om huruvida jag har mascara på mig eller inte när jag är på affären eller att jag har tröjan på avigan när jag handlar så kan jag ta det. Tryggheten är värd så mycket mer än risken att vara byns skvaller en stund.

Efter tio år på landsbygden blir jag på fullaste allvar stressad när jag besöker staden vi tidigare bodde i. Vad som stressar mig? Allt bakgrundsljud. Här kan jag gå ut och lyssna på - tystnaden.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...