Ibland tror man att saker och ting är betydligt större än de faktiskt är. En blåsa på tungan tex. Den kan kännas enorm, tills man tittar i spegeln och konstaterar att den knappt syns. Men det här. 

Visserligen är det någon som på ett kreativit sätt löst problemet med vart toapapperet ska hängas. Och för den delen minimerat risken att någon ska ta med sig hållaren hem. Men det ser lite roligt ut.

Här hemma har vi tagit striden vi är mitt i till en helt annan nivå.

Vi skyr inga medel. Vi har liksom blivit en bricka i spelet. 

Skämt och sido. Man behöver lite humorinslag i tillvaron för att orka. I kväll är det möte igen. 

Efter ett telefonsamtal jag hade på förmiddagen började jag fundera. Fundera på varför man så envetet pratar ner den kommun man lever och bor i. Varför man i ett sådant läge väljer att strida så hårt för att bevara bygden. Varför man inte gör vad man kan för att få andra människor att förstå tjusningen med att bo så här. Varför man inte pratar om fördelarna att bo "på sidan om". Jag har inte kommit på några svar. Än. Är det så att det är lättare att prata ner än prata upp? Pratar man ner behöver man inte försvara sig lika mycket. Kanske. Skulle det vara så gäller det att vi som pratar upp bygden pratar högre. På så sätt kanske man kan stoppa upp och vända utflyttningstrenden. Eller?