Det spelar verkligen ingen roll vilken veckodag det är. Vardag eller helgdag. Alla dagar består av strid och strategier. Oavsett vad jag gör. Oavsett vart jag är.

Kan man titta opartiskt på detta stridande? Kan man låta alla komma till tals? Lyssnar man på alla? Jag är rädd att inget av detta är möjligt snart. Att striden blivit alldeles för infekterad. Alldeles för känslomässig. Självklart finns det två sidor av det mesta. Även i detta fall. Men att inte lyssna på eller respektera de som råkar tycka "fel" tror jag blir allas fall.

När en kommun lägger fram ett förslag som många, drygt 1500 namnunderskrifter säger en del, av kommuninnevånarna ogillar måste man nog stå enade för att nå framgång. Tror jag. Inbillar jag mig. Men när striden mer och mer börjar handla om de olika orterna, inom samma kommun, känns det olustigt. Tråkigt. Visserligen ett senario man varnat för. Att det skulle bli en kamp mellan de olika orterna. Men det var inte i det här skedet. Det var något man var rädd för skulle ske OM förslaget går igenom. 

Jag försöker ladda om. Fokusera på målet. Men det är svårt. Tungt. Och i morgon är det ett nytt möte. Det sista innan beslut ska tas i frågan. Inte ett definitivt beslut men ett inledande beslut. Så. Striden är långt från över. Men den känns tung.        

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...