Vaknade med en enda tanke i huvudet. Jag måste ringa sjukhuset och säga att jag vill utnyttja vårdgarantin. Fick ett brev i går. Ett, vad jag trodde, efterlängtat brev. Brevet med en hälsodeklaration jag skulle fylla i inför min operation. Hahahahahaha, tillåt mig småle. Hur korkad får man vara? Egentligen. Trodde jag verkligen att det skulle gå så lätt? Tydligen. Men ett öppnat kuvert senare och jag var tillbaka på jorden. Förväntad väntetid för din operation är: 4 månader. FYRA månader! Jodå, så jag ringde i dag. För att nyttja vårdgarantin. Men se, det gick inte så lätt inte. Kvinnan i andra änden gjorde väldigt klart för mig att även de landstingsanställda behövde ha semester. Blev man uppsatt för operation i maj fick man vackert räkna med att vänta. Det vet väl alla att sjukhuset stänger i tio veckor för semester under sommaren. Eller? Jag visste inte det. Och förresten, inte bara sjukhuset jag hör till. Nej då, alla sjukhus i hela Sverige stänger över sommaren. Så det så! Hon hade förmodligen fastnat med håret i fönen på morgonen. Eller så var det slut på kaffet. Eller så blåste det motvind när hon skulle vindsurfa till jobbet. Eller kanske hade någon stoppat en kardborre i hennes byxor. Oavsett vad som hänt eller inte så var hon på ett uruselt humör och det gick ut över mig. Men skam den som ger sig. Vet man vad man vill gäller det att se till så det blir så. Bästa sättet att bota sura människor är att vara glad själv. Jag strök henne medhårs, klappade henne på axeln, höll med henne på det mesta. Men inte på allt. Och. Hon gick med på att ringa ett sjukhus i ett annat län. Om jag nu kunde tänka mig att åka dit, sa hon lite snäsigt. Efter någon timme stod det klart. Nästa torsdag läggs jag in på ett sjukhus en bra bit hemifrån för att opereras på fredagen. Se där hur det kan gå när man bestämmer sig för att vara lite snäll. 

Strax efter att min operation blev bestämd ringde skolläkaren. Yngsta dottern ska till ortopeden. Jopp. Hon också. Snart är hela familjen inskriven där. En misstänkt skolios ska kollas upp.

När alla telefonsamtal var avklarade var det dags att gå på barndop. Något försenad var jag allt. Missade själva dopandet men jag fick se alla hattar. Men alltså allvarligt. Vad är det med kungligheter och hattar? Silvia försvann bakom en enorm skapelse.

Kan du se henne?

Carl Philip hade en anna typ av hatt intill sig. Tänk dig att sitta och stirra rätt in i den en hel dopakt. En kunglig sådan.

Nog hade man känt sig lite lätt "dissad".

Silvia hade en hatt som "experterna" kallade "passande för tillfället". Jag vet inte det jag.

Kallas det där verkligen för hatt?

Viktorias hatt var väl mer en liten och nätt "pillerburk". Så där käckt på sned.

Men barnen som var på klassresa till huvudstaden tyckte i alla fall att den både var fin och rolig.

Jag vet att kvaliteten på bilderna definitivt inte är den bästa men det blir så när man knäpper kort på tv-bilden. Jag var ju inte direkt på plats. Fick ingen inbjudan liksom.  

När det finns forskning som visar vad som är bra och inte för en glesbygdskommun. När det finns övertydlig forskning som visar just det. Varför verkar det då vara så svårt för beslutsfattarna i just "min" kommun att ta den forskningen till sig? Forskningen visar väldigt tydligt att om man lägger ner en skola på en industriort dör orten ut. Var på en föreläsning av Marie-Louise von Bergman-Winberg, professor i statsvetenskap, i början av veckan. En föreläsning där hon, under tre timmar, redogjorde för sin forskning om glesbygdskommuners vara eller inte vara. Hon har forskat i just det ämnet i 20 år, om inte jag minns fel. Hon sa så här; det enda som blir kvar efter en skolnedläggning, när människorna och företagen flyttat, är marken. Tydligare än så kan man inte vara. Tycker jag. Det roliga i kråksången är att det är just det vi ortsbor sagt. Att orten kommer dö ut om skolan läggs ner. Att ingen vill bo kvar och att ingen vill flytta till en ort utan skola. Det lyckades vi komma fram till alldeles själva. Utan forskning. Utan undersökningar. Allt som behövdes var vanligt sunt bondförnuft.

Det våras ute nu. Fort går det också. Det enda som saknas är värmen. Men. Hörde någon säga att om våren är kall blir sommaren varm. Jag väljer att tro på det. Om det inte finns forskning som säger annat.  

Varför har man förutfattade meningar? Jag menar, det kan ju bli så fel. Fast å andra sidan kan det bli väldigt rätt också. Som i dag. En liten tripp till en lite större stad en bit från mig. Ett besök på en snabbmatskedja. Fyra tonårsgrabbar (kring 16-18 år skulle jag tippa) rundar hörnet, på väg ut från stället. Jag rundar samma hörn för att sätta mig vid ett bord. Ser ett övergivet bord fullt med urdruckna muggar, servetter, sugrörspapper och annat skräp. Tänkte genast "varför ska det vara så svårt att plocka undan efter sig?" och "typiskt tonåringar", suckade och tittade efter ett annat bord. Om jag mött ett pensionärspar i stället för grabbarna, hade jag per automatik tänkt att det var pensionärerna som lämnat bordet oavplockat? Skulle inte tro det. Efter en titt runt mig inser jag att alla andra bord är fullsatta och att det således var just tonårsgrabbarna som lämnat röran efter sig. Förutfattade meningar? Absolut! Fel? Inte en chans!

Är det förutfattade meningar som gör att viss reklam blir så plump? Jag menar...

Jag har svårt att se det roliga eller lockande i en reklam som denna. Apoteket tycker tydligen att det är det. Roligt och lockande alltså. Jag tror att många kvinnor skulle kunna tänka sig att skänka bort sin mens, helt gratis!

Det är nedräkning nu. Två veckor går fort. På tok för fort. Myndige sonen återvänder till den gröna ön i morgon. Eller i morgon.... Tittade precis på klockan och konstaterade att han åker härifrån om 3 1/2 timme. Tänk så mycket lättare det skulle kännas om han bodde lite närmare. Så nära att man kan ta bilen när man vill hälsa på. Men. Som jag sagt förut. Jag har i alla fall möjligheten att hälsa på min son. Och för det är jag evigt tacksam!

Kanske skulle man börja planera för en resa. En resa till den gröna ön sommartid. Men. Även denna sommar ser vi ut att få vänta. På operationer. Jo, du läste rätt och jag har skrivit rätt. Operationer. Pluralis. Min axel ska opereras. Snart kan man hoppas. Andra tonårsdottern opererade sin ena fot förra sommaren. Precis. Det var den operationen vi väntade på hela sommarlovet. Precis den foten ska opereras igen. Helst inte allt för snart. Ett litet studentfirande måste få klaras av först. Så. I sommar eller i höst blir hennes operation. Vi väntar. På kallelser. På att kunna planera den här sommaren. Ena tonårsdottern ska få sitt operationsärr på kinden korrigerat. Till hösten. Det vet vi. Många operationer blir det.   

Räveländet ska inte in!

Så det så.

I stort sett hela vintern har jag "jagat" för att få ett bra kort på räven som traskat omkring på vår gård nattetid. Jag har stått på pass bakom gardiner, smygkikat i fönster och ja, jag har till och med kastat ut "mat" till räven. Allt för att få ETT bra kort på det fina djur jag ändå tyckte räven var. Tyckte. Jag har ändrat mig. Jag tar tillbaka allt gott jag någonsin sagt om rävar. ALLT! Rävar är ett otyg. Ett hittepådjur som endast borde få finnas i sagor, om ens där. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att de kan få finnas i de djupaste av djupa skogar. Långt från civilisationen. Där. Där kan dom leva. Som jag ser det. Nu kan man ju undra vad den här svängningen beror på. Har räveländet ätit upp alla vårblommor? Det skulle han säkert gjort, om jag hade satt några. Men äter rävar blommor? Tror inte det. Vad kan den då hittat på? Ja, inte har den tagit yngsta dotterns cykel och cyklat iväg. Och nej, han har inte bitit Vilja. Han har faktiskt inte ens luktat på henne. Så det så. Men vad har han gjort då? Låt mig säga så här - han skriker öronen av oss. Nattetid. Precis utanför husknuten. Tror baske mig han går runt huset, varv efter varv, och skriker. Och nu skriker han igen..... 

....att erkänna. Och jag gör det. Utan omsvep. Utan konstigheter. Inga bortförklaringar. Bara rakt av. Rätt ut liksom. Nu. Jag har aldrig haft och kommer förmodligen aldrig få gröna fingrar. Så. Det kändes skönt att få ur sig sanningen. Till slut. För den ihärdige läsaren är det ingen nyhet att jag haft svårt att få till några gurkplantor. De har liksom dött. En efter en. I fjol blev det inte en enda hemgurka. Trots minst 100 satta frön. Hur det blir i år? Förmodligen likadant. Ställde en fråga tidigare i vår/vinter. När ska man ta av locket till "drivlådan"? Vad jag fick till svar? Typ tystnad. Så jag tog ett eget initiativ och tog bort locket när plantorna vek sig dubbel i lådan. Eftersom man sagt till mig att man måste plantera om plantorna när de kommit upp en bit så gjorde jag det. Hur lång en bit är vet jag dock fortfarande inte. Men. Plantorna blev omplanterade. Och överlevde. Tills nu. Nu har de flesta dött. Igen. Av cirka tio gurkplantor är det två som fortfarande står upp. Någorlunda.

Men ärtorna mina vänner. Ärtorna. De gillar nog mig. I alla fall lite. De överlevde det låga taket i lådan. De klarade omplanteringen galant. Och de verkar tycka livet är så bra som det kan bli när man lever med en svartfingrad odlare.

Hur hamnade vi på en liten ort? Vi som var födda och uppvuxna i en stad. Kanske var det vyer som denna som lockade?

Eller som denna?

Eller var det en strävan efter att ha nära till fritidsaktiviteter som fiske.

Vi tröttnade på all stress vi levde i. Stress över ekonomi, att inte ha tid för varandra, att försöka hitta utflyktsmål där inte ”alla andra var” samtidigt och otryggheten av att vara så anonym. Vi bestämde oss för att prioritera livskvalité. Drömmen var att ge våra barn möjligheten att mötas av en förälder när skolan slutade. Att ha möjlighet att göra annat än bara arbeta och bo.

Vi åkte säkert 100 mil i vårt letande efter det perfekta huset med det perfekta läget till det perfekta priset. Av en slump hamnade vi på den ort vi i dag bor på. Här fanns många hus och lägen att välja mellan. Prisklassen var något vi som dåvarande storstadsbor skrattade åt. Något vi inte trodde var sant. Mellan 50 000-300 000 kronor för ett fullt beboeligt hus. Inga hakar. Inga konstigheter. Med närheten till tre städer i varierande storlekar kändes det tryggt att köpa hus här. Hittade vi inget jobb på plats skulle det fungera att pendla. Skulle vi ångra vår flytt och inte få huset sålt skulle det inte vara någon katastrof, ekonomiskt alltså. Tio år senare har vi inte en enda dag ångrat vårt steg att flytta.

När vi bestämt oss för att flytta hit tog vi kontakt med kommunen för att sätta upp vår yngsta dotter i förskolekön. Detta var helt onödigt. Det existerade inga köer till förskolan. Det gör det inte i dag heller för den delen. Övriga barn ville spela något instrument. Inga problem. I den här kommunen får alla barn som vill prova på ett instrument göra det, utan att stå i kö först. Oavsett vad du vill göra så är det inga köer, inte ens i matvaruaffären. Om man frågar en infödd ortsbo tycker de nog att det visst brukar vara kö på Ica. Men tre personer med 5-10 varor var framför dig är inte en kö i mina ögon. Det är ett sätt att mötas en stund.  

Möten sker även ute i naturen. Vid en stubbe. Vid ett vindskydd. Vid en sjö. För när man bor så här så möts man. Säger hej. Pratar en stund. Ser varandra. Det är värt så mycket mer än dom mil vi har till shoppingcentran och krogliv.