Tuben är nu avklarad. Det gick betydligt bättre än förra gången. Hade faktiskt gruvat mig ett tag. Sist hade jag som nervryckningar i ögonlocken varje gång kameran lät. Jag pratar inte om någon liten fjantryckning. Nu snackar jag gigantiska ryckningar. Som om ögonlocken tillbringat natten på värsta ravepartyt hoppandes och skuttandes och fortfarande var höga. Tokhöga. Det var helt omöjligt att hålla ögonen stängda. Men i dag gick det som sagt bättre. Kanske var det inget raveparty för överenergiska ögonlock i natt. Eller så var det mitt sällskap som gjorde hela skillnaden. Jag tror mest på det sista. Att ta med sig en skiva att lyssna på rekomenderas stark. Men det gäller nog att välja rätt skiva. Kan tänka mig att det blir lite svårt att ligga still till värsta hårdrocksskivan. En skiva med lite blandat tempo och en fantastisk röst fungerade alldels utmärk. För mig. För dig som undrar kan jag tala om vilken skiva jag hade med mig. För dig som inte vill veta finns det två alternativ. Antingen skrollar du dig förbi resten av detta stycke eller så tjuvkikar du. Kanske kan det vara värt det. Så. Nu kommer det. Namnet på artisten och namnet på senaste skivan. David Urwitz heter killen och Ta mig nånstans där solen skiner heter senaste skivan.

Nu måste jag få gnälla lite. Pyttelite. Jag bad om hjälp för några dagar sedan. Fick jag någon? Icke! Jag kände mig lämnad ute i värsta kylan. Ensam. Övergiven. Utestängd. Så vad gör man? Man tar saken i egna händer. I alla fall jag. Handlingskraftig som jag är. Eller åtminstonde önskade att jag vore. Nåväl. Skulle det vara så att mina växter dör håller jag samtliga besökare här inne ansvariga för mina plantors död. En dag eller två. Sedan tar jag kanske på mig skulden. Kanske.   

Bullarna blev goda. Och stora. Igen. Det betyder två saker. Jag kan göra en bulldeg och andra tonårsdottern kan göra goda bullar av min deg. Samarbete!

Yngsta dotterns ridning gick också bra. Jag har själv haft häst en gång i tiden. Men trots detta finns det vissa hästar jag har lite svårt för. De stora. Kanske påminner dom om älgar. Kanske har jag någon förträngd händelse som satt sina spår. Oavsett. Stora hästar är skrämmande. Storleken verkar dock inte skrämma barnen.

Vi går mot ljusare tider nu. Om man tittar till datum och dagsljus. När det gäller striden på orten vi bor kan jag inte säga det samma. Än. Vi må vara en liten ort med inte allt för många invånare men strida kan vi. Mot de större.     

Bullbaket för några veckor sedan slog väl ut. Inte så mycket som en bullsmula kvar efter drygt två veckor. Hon bakade på en liter! Andra tonårsdottern har helt klart dolda talanger. Så. Nu är det upp till bevis. Degen är satt. Ugnen är uppvärmd. Resten är upp till andra tonårsdottern. Jag åker med yngsta dottern på ridning.

Nu är det nära. Nära ett nytt besök i "tuben". Jag har varit där en gång förut. Det var ingen trevlig upplevelse. Alls. Innan jag skulle dit fick jag svara på några frågor. Bland annat på frågan om jag hade svårt för trånga utrymmen. Jag trodde inte jag hade det så jag kryssade i "nej". Nu vet jag bättre. Jag är inte helt bekväm i trånga utrymmen. Det är jag inte. Nu har jag fått samma frågor igen. Men jag har fortfarande kryssat i "nej" på frågan om jag har svårt för trånga utrymmen. Varför? Tja, tänkte ge det en chans till. Liksom. Jag tror ju på att ge allt och alla en andra chans innan jag dömer. Oftast i alla fall.

För de som hängt här ett tag är det ingen nyhet att jag har lite problem att få frön att växa till stora frodiga plantor. Jag satte ett gäng frön för någon månad sedan. De växte. En stund. Sedan dog de. Precis som i fjol. Nu har jag satt nya frön. Skam den som ger sig. Än så länge växer de. Än så länge har ingen dött. Å andra sidan har inte alla frön börjat växa heller. Jag köpte en låda med lock där jag planterade fröna. Som en slags drivbänk. Men nu undrar jag. När ska man ta av locket?

Jag riskerar INTE att ta av locket för tidigt. Men när tar man av det för sent? 

Det är strider, möten, mail, enkäter och telefonsamtal som avlöser varandra. Dagarna, kvällarna med för den delen, fylls av detta. Andra tonårsdottern fällde en kommentar som fick mig tillbaka till verkligheten en stund. Mellan telefonsamtalen. Hon sa att jag bara glömmer bort henne hela tiden. Det är sant. Eller nästan sant i alla fall. Jag glömmer att ringa upp henne. Tänker att jag ska göra det, måste bara ringa upp den eller den först. De som är självklara i mitt liv. De jag älskar mest av allt. Precis dom har jag ställt på väntläge. Så får man inte göra. Absolut inte! Vi hade bröllopsdag i går, maken och jag. Den dagen brukar vi stänga av alla telefoner, äta något extra gott, dricka något väl avkylt och bara njuta. Jag och maken. Och barnen, naturligtvis. Ja, barnen brukar också dricka väl avkylda drycker. Typ coca cola eller portello. Hur vi firade bröllopsdagen i går?

Kanske inte den godaste maten. Drycken var dock kall. Vi stal oss en stund på förmiddagen. Vi insåg det hopplösa i att få till någon romantisk eller mysig middag. Möten stod i vägen. Möten som vi båda ansåg behövde prioriteras. Vi får helt enkelt äta gott någon annan dag.      

Så här dagen efter är jag fortfarande arg! Arg på hur man som politiker kan rösta igenom ett förslag som inte innehåller någonting i form av konsekvensanalyser eller riktiga kalkyler på vad det hela kommer kosta eller innebära för kommunen som helhet på sikt. Om jag ska göra en stor förändring hemma. En förändring som kostar 400 000 kronor. Jag vet inte om det blir bra. Jag vet inte om golvet håller för förändringen. Jag vet inte om det räcker med 400 000, kanske kommer det kosta det dubbla. Börjar jag då riva? Börjar jag bygga? Trots att olika hantverkare säger att det inte kommer gå. Att huset kommer rasa in. Skulle inte tro det! Men här gör man så. Man chansar på att det blir bra. På att det håller hela vägen. Nej, det är svårt att se någon ljusning i horisonten.

Men så länge det finns hopp finns det liv och möjligheter. Tror jag. Frågan är bara hur man går vidare. Folkomröstning? Det skulle kunna vara ett alternativ. Omval? Det skulle också kunna vara ett alternativ. Alternativet att tro de styrande ska ta sitt förnuft till fånga verkar dock långsökt. Ungefär lika långsökt som att det finns en trappa upp till hålet i himlen.

Trots allt detta negativa som river runt i kroppen kan jag njuta av tystnaden när jag står ute på altanen och tittar på solnedgången. Kanske är det så att jag hämtar styrkan ur just tystnaden.     

För er som undrar hur det går med vår strid här på landet kan jag tala om att idiotförslaget blev genomröstat i kommunstyrelsen nu i kväll. Vad det kommer innebära står skrivet i stjärnorna. Men vår strid för orten vi bor på och kommunen som helhet är inte över. Nej, nej, långt därifrån. Den har precis börjat! Nu drar i alla fall jag upp tröjärmarna och vässar armbågarna. Hur i hela fridens dagar kan man rösta igenom ett förslag som saknar konsekvensanalyser och kalkyler? Det är en omstrukturering som kommer kosta kommunen en himla massa miljoner att genomföra och ännu mer miljoner i förlorade skatteintäkter. Industrierna kommer söka sig härifrån. Barnfamiljerna står redan nu med väskorna packade, redo för flykt ut ur kommunen. De gamla laddar förmodligen bössorna och gör sig redo att ta en sista tur - ut i vedboden. Men det här är ingenting vårt kommunalråd och dess gelikar bryr sig om. Omstruktureringen SKA genomföras, kosta vad det kosta vill! Men jag säger så här, kan dom tro!

När vi bestämde oss för att byta ut stadslivet mot lantlivet fick vi några frågor. "Varför ska ni flytta dit?". Vi bestämde oss för att livskvalité var viktigare än att ha nära till allt. "Vad finns det där?". Mackar, affärer, bibliotek, bank, skola, dagis (ja, jag vet att det heter förskola), tandläkare, distriktssköterska, billiga hus, pizzeria, grill, frisör/frisörska, café, hotell, mitthögskola, bio, otal fiskeställen, hur mycket skog som helst, postkontor, skoterspår utanför husknuten, närhet till tre olika stora städer, möjligheter, lugn och ro. Jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst. "Finns det jobb där?". Naturligtvis inte hur många som helst eller vilka som helst men ja, jobb finns det. Är man som jag både barnskötare och undersköterska brukar det alltid lösa sig.

I dag, tio år senare, finns definitivt inte allt jag precis rabblat upp kvar. Men det viktigaste finns kvar. Det som är mindre viktigt finns inte allt för långt bort.

En annan kommentar vi fick var "jag skulle då aldrig kunna bo på en plats där alla vet allt om alla". Jag kan det. Och har inga problem med det. Skulle det hända våra barn något är det nästan lika säkert som amen i kyrkan att vi får reda på det. Det finns alltid någon som vet vem som är förälder till vilket barn. Skulle det hända mig eller maken något vet de flesta vilka våra barn är och skulle med största säkerhet ta hand om dem. Om det betyder att grannen eller någon annan pratar om huruvida jag har mascara på mig eller inte när jag är på affären eller att jag har tröjan på avigan när jag handlar så kan jag ta det. Tryggheten är värd så mycket mer än risken att vara byns skvaller en stund.

Efter tio år på landsbygden blir jag på fullaste allvar stressad när jag besöker staden vi tidigare bodde i. Vad som stressar mig? Allt bakgrundsljud. Här kan jag gå ut och lyssna på - tystnaden.  

Ibland tror man att saker och ting är betydligt större än de faktiskt är. En blåsa på tungan tex. Den kan kännas enorm, tills man tittar i spegeln och konstaterar att den knappt syns. Men det här. 

Visserligen är det någon som på ett kreativit sätt löst problemet med vart toapapperet ska hängas. Och för den delen minimerat risken att någon ska ta med sig hållaren hem. Men det ser lite roligt ut.

Här hemma har vi tagit striden vi är mitt i till en helt annan nivå.

Vi skyr inga medel. Vi har liksom blivit en bricka i spelet. 

Skämt och sido. Man behöver lite humorinslag i tillvaron för att orka. I kväll är det möte igen. 

Efter ett telefonsamtal jag hade på förmiddagen började jag fundera. Fundera på varför man så envetet pratar ner den kommun man lever och bor i. Varför man i ett sådant läge väljer att strida så hårt för att bevara bygden. Varför man inte gör vad man kan för att få andra människor att förstå tjusningen med att bo så här. Varför man inte pratar om fördelarna att bo "på sidan om". Jag har inte kommit på några svar. Än. Är det så att det är lättare att prata ner än prata upp? Pratar man ner behöver man inte försvara sig lika mycket. Kanske. Skulle det vara så gäller det att vi som pratar upp bygden pratar högre. På så sätt kanske man kan stoppa upp och vända utflyttningstrenden. Eller?