Det är strider, möten, mail, enkäter och telefonsamtal som avlöser varandra. Dagarna, kvällarna med för den delen, fylls av detta. Andra tonårsdottern fällde en kommentar som fick mig tillbaka till verkligheten en stund. Mellan telefonsamtalen. Hon sa att jag bara glömmer bort henne hela tiden. Det är sant. Eller nästan sant i alla fall. Jag glömmer att ringa upp henne. Tänker att jag ska göra det, måste bara ringa upp den eller den först. De som är självklara i mitt liv. De jag älskar mest av allt. Precis dom har jag ställt på väntläge. Så får man inte göra. Absolut inte! Vi hade bröllopsdag i går, maken och jag. Den dagen brukar vi stänga av alla telefoner, äta något extra gott, dricka något väl avkylt och bara njuta. Jag och maken. Och barnen, naturligtvis. Ja, barnen brukar också dricka väl avkylda drycker. Typ coca cola eller portello. Hur vi firade bröllopsdagen i går?

Kanske inte den godaste maten. Drycken var dock kall. Vi stal oss en stund på förmiddagen. Vi insåg det hopplösa i att få till någon romantisk eller mysig middag. Möten stod i vägen. Möten som vi båda ansåg behövde prioriteras. Vi får helt enkelt äta gott någon annan dag.      

 

Steve

24 mars 2012 11:48

Livet består ju av idel prioriteringar. Det är ok så länge bröllopsdagen inte glöms bort.
Portello minner om flydda tider.

http://stevereflekterar.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...