Först ut i dagens operationskö var JAG! När väl bedövningen av armen var lagd gick jag, med visst stöd, in i operationssalen. Ska vi vara petig så hade jag en karl under vardera arm så jag var nog inte helt stadig. Men jag gick.

Vet inte riktigt varför jag fick ett lila streck mitt fram på halsen. Men annorlunda blev det ju.

Jag var halvvaken under hela ingreppet, hur coolt som helst. Några bilder blev det inte tagna men vad gör det. Jag har hört ljudet av "benfräsen" när den fräser bort lite ben. Jag har hört farbror axeldoktor ifrågasätta vad farbror blivande doktor gör. Jag hörde även svaret "känner, det är så bra att få känna känslan". Jag hörde när narkosfarbrorn efterlyser en sax och hur en operationsbrorsa svarar att ingen vågar låta narkosfarbrorn ha sax. Jag hör mig själv säga att vissa helt enkelt inte ska ha vassa föremål. Naturligtvis hör jag även farbror axeldoktor prata med tant sköterska om hur irriterad han tyckte farbror blivande doktor lät när han svarade på axeldoktorns fråga. Rena dokusåpakänslan där inne på uppvaket.

Nu väntar jag mest på att armen ska vakna. Den hänger som ett mähä och gör ingen som helst nytta. Jo, det gör den visst det. Den ger mig en liten inblick i hur det är att vara halvsidesförlamad, i alla fall delvis. Mycket nyttigt men framför allt väldigt värdefullt för mig som yrkesperson. Att se hur någon hanterar en av mina kroppsdelar, respektfullt och medkännande eller ryckigt och hårt. Känna känslan av att vara beroend av andra människor. Ja, ni ser, jag har arbetet i huvudet även nu. Jag längtar såå till mitt arbete.

Efter en resa på knappt 40 mil, med endast mig själv som sällskap, rattade jag in på parkeringen till kliniken där min axel ska lagas. Jag kan säga så här. Att skriva ner vägbeskrivningen på en papperslapp är inte jättebra. Inte när man själv ska både läsa och köra. Men jag åkte i tid så....

Här ligger solen på marken.

Efter lite väntan blev jag inkvarterad  i en egen "kuppe". Det är en mysig liten klinik det här. Stenvalv i entrén, parkettgolv överallt, spegeldörrar och sjukt djupa fönstersmygar.

Middagsbrickan hade en liten överraskning, en chokladbit! Annars är det tråkigt att ligga på sjukhus, oavsett om det kallas klinik eller sjukhus. Men det klart. Här har man tråkigt i en mysig miljö.

Kvällsfika.

I morgon är det operationsdags. Har inte en aning om när men vad spelar det för roll. Jag har liksom ingen tid att passa. Det enda jag ska göra är att duscha mig hyfsat steril. I ett badrum med ett av de fräckase badrumsskåp jag sett. Skulle vilja ha ett sånt hemma.

Det går från golv till tak. Eller är det från tak till golv? Får plats en hel del där. Både nödvändiga och mindre nödvändiga prylar.

Om man frågar någon om vederbörande kan tänka sig att ta ett eller flera kort vid ett specifikt tillfälle, är man alldeles galen då? Jag menar så galen att man riskerar att aldrig mer bli utsläppt. Att männen man skämtade om i sin ungdom faktiskt kommer och hämtar en, med den där högst märkliga skjortan som har väldigt långa ärmar. Eller är det alldeles normalt att man fotar det mesta? Tar tacksamt emot svar, omgående! 

Vilja har haft en kompis på besök i dag. En kompis i lagom storlek. En kompis som pratar hyfsad "hundiska". Jag tror att de hade ganska kul.

Full fart!

Vilja gjorde som många andra barn brukar göra när det är kompisar på besök. Hon stilade. Visade vad hon kunde liksom.

Upp med händerna! Förlåt, tassarna menade jag ju.

Vi tar det här med operationen en sväng. Jag fick ju en operationstid fast det var helt omöjligt. Men. Medan jag väntade på besked om hur det skulle bli satt jag och tänkte. Funderade på om det var någonting de där dagarna jag skulle vara borta, om det blev operation. Tänkte att det brukar alltid vara något. Att oavsett hur gärna man vill något så brukar det krocka med något annat som man också gärna vill. Kom inte på något. Först. Men efter en stund slog det mig. Bror med familj skulle ju komma upp. Maken hade utlovat 7-stjärnig service hela helgen. Ett sorts byte. Mat mot prat.  Brors flickvän skulle vara konferencier under ett event i byn. Som om inte det räckte så ska ena tonårsdottern jobba på fredagkväll och andra tonårsdottern ska på arbetsintervju i helgen. Den 7-stjärninga servicen riskerar alltså att sjunka. Inte för att inte maken är kapabel att fixa det. Men. Han är med och arrangerar eventet i byn. Det hade kunnat vara nog här. Det hade det. Men. Vi bor som vi gör. Sjukhuset ligger som det gör. Det gör att det blir lite logistikproblem. En dagoperation hade vi rott i land. Utan större problem. Hade jag fått köra bil dagen efter operationen hade det inte heller varit några problem. Men. Jag ska läggas in på torsdag, opereras på fredag och skrivas ut på lördag. Jamen ta tåget då, sa maken. Icke, sa jag. Dit skulle det gå bra men hem.... Vill inte åka taxi för att sedan sitta och vänta i fyra timmar innan tåget går för att sedan byta tåg en gång för att till slut sätta mig i en bil och åka de sista tio milen hem. Kinkig? Det är möjligt. Så. Som den kinkiga person jag är har jag löst det på mitt alldeles egna sätt. Jag tar bilen dit. Ena tonårsdottern tar tåget ner på lördagmorgon och kör mig hem. I bil. Raka vägen hem. Utan byten. Utan väntetid.  

Har du någonsin känt att du ropat "hej" lite för tidigt? Alltså inte "hej" som i en hälsningsfras. Mer som när man trodde att någonting gått vägen. Som ordspråket "man ska inte ropa hej innan man kommit över bäcken". Just ett sådant "hej" menar jag. Har du känt så någon gång? Jag känner så nu....

Att vi för snart två månader skaffade en valp har nog ingen missat. Men. Liten växer. Fort. Hon har dubblat sin "hämtstorlek". Vi tränar olika nyttigheter som kan vara bra att kunna när man är hund. I vår familj tex tycker vi det är viktigt att man som valp/hund inte går ut och in hur som helst. Vi vill kunna lämna en dörr öppen och veta att Vilja stannar kvar inne. Speciellt viktigt är det den här tiden på året. När man vill ha in alla sommardofter och frisk luft i huset. Hon börjar bli ganska duktig på just dörrbiten. "Sitt" och "ligg" kan hon, klockrent. "Sitt fint" och "stå på bakbenen" börjar sjunka in det också. Men. Hundiska är hon värdelös på. Att prata med andra hundar alltså. När man inte är mer än två äpplen hög borde man vara lite ödmjuk i sina möten med de som är fem sex gånger större. Kan man tycka. Vilja håller inte med. Alls. Hon krullar upp sin lilla svans, blåser upp kroppen och går med högburet huvud rakt fram mot vilken hund det än är. Passar det inte kan hon lägga till ett "kraftfullt" morrande också. Detta beteende gör att jag inte vågar låta henne träffa andra hundar. Det i sin tur gör att hon blir än värre i sitt beteende. Vi har alltså hamnat i en ond cirkel. När hon i går morrade åt en två månader yngre hund fick det vara nog! 

Efter lite funderande, väldigt lite faktiskt, kom jag på vilkens hund hon skulle få lära sig prata "hundiska" av. Det gäller att välja rätt. Ett felval skulle kunna resultera i katastrof på en så liten hund. Hur det gick?

Vilja sov i två timmar efter första lektionen.