Jag och andra tonårsdottern var ute på vift i går. Ett djur hade blivit påkört och förmodligen skadat. Djuret i fråga hade försvunnit från platsen. Ska vi vara petiga hade även den som kört på djuret försvunnit, inte nödvändigtvis åt samma håll. Men. Personen i fråga hade gjort precis som man ska göra. Det var noga utmärkt där djuret gått in i skogen.

Hunden selades. Nu skulle här spåras. Rätt ut i skogen. Där alla älgar bor. Och jag skulle med.

Övriga i sällskapet klagade lite nu och då över mängden mygg och knott. Jag hade inte de problemen. Hade mer problem med att jag titt som tätt hörde tunga steg. Som om någon gick ifrån oss. Sakta. Stegljuden varvades med andra ljud. Ljud som i mina öron lät som horn mot trä. Ingen annan verkade höra det jag hörde. De hade fullt upp med att titta på hunden och vifta bort blodtörstiga typer. Så här i efterhand inser jag att det kanske inte var annat än mina egna hjärtslag och hjärnspöken jag hörde.

Vi gick. Vi letade. Vi gick. Och sedan gick vi lite till. Men det enda vi hittade var lite hår i blåbärsriset där det påkörda djuret legat en stund.

För min del var det en nyttig stund där i skogen. Rent fobiträningsmässigt alltså. Att det fanns ett gevär med gjorde naturligvis saken lite lättare. Så är det.

När vi kom fram till bilen fick även jag problem med alla myggor och knott. Helskotta. Luften var proppfull med dessa blodsugare. Det var bara att kasta sig in i bilen och åka därifrån.    

Vi hade en bra helg, maken och jag. Måndag morgon hämtade vi bilen och började rulla hemöver. Efter ett gäng mil blev vi lite hungriga. Bestämde lite snabbt att vi skulle äta när vi hade kört 18-20 mil. Efter som vi lever efter devisen "har man bestämt något ska det hållas", stannade vi vid första bästa ställe. Det där med bästa ställe skulle ganska snabbt visa sig vara fel. Eller vad sägs om detta bemötande när man kommer ut från toaletten.

Observera att bilden INTE är arrangerad!

Har aldrig varit med om att man som matgäst ska städa toaletten och jag kommer aldrig göra det heller. Så det så. Efter det totala felvalet av matställe bestämde vi oss för att nästa stopp skulle vara på, ett för oss, känt ställe. Ett gäng mil senare stannade vi på det förutbestämda stället. Bilen skulle tankas, blåsor skulle tömmas och magar fyllas på. I den ordningen. Naturligtvis gick det inte så lätt. Efter tankningen bestämde sig nämligen bilen för att inte starta. Alltså efter drygt 60 körda mil. Knappa 20 mil hemifrån. Så nära men ändå så långt ifrån. Makens hurtiga uttalande kändes inte ens roligt, "Tja, det finns ju hotell här också". Precis när min hjärna höll på att utarbeta den perfekta planen startade bilen. Ingen vet vad som var felet. Men den startade. Puhh! Lite snabbt stökade vi undan resten av det som måste göras och fortsatte vår resa.

Dagen efter hemkomsten styrde jag och maken våra näsor mot kusten, Höga Kusten. Lite umgänge med vänner stod på schemat.

Med vyer som denna är det inte svårt att njuta. Att dagen efter sitta på en klippa och rensa jordgubbar...

Snacka om livskvalité. På kvällen tände vi upp en eld nere vid vattnet och fortsatte njuta. 

Nu har vi vilat upp oss och laddat inför morgondagens prövning, begravning. I morgon, fast om man tittar på vad klockan är blir det i dag, tänkte jag tala om vad jag och andra tonårsdottern var ute på för äventyr i kväll.  

Jag och maken är ute på vift. Man skulle kunna tro att det är planerat. Att det skulle vara planerad kvalitetstid för mig och maken. Riktigt så var det inte. 

Efter ett impulsbud på en bil får vi se halva Sverige. Via tågfönstret. Självklart blir det kvalitetstid. För mig och maken.

En kort mellanlandning i huvudstaden innan resan fortsatte.

Vädret skiftade hela vägen. Skulle vi få flanera på Avenyn i solsken?

Solen tittade fram en kort stund. Men inte när vi var ute och gick. Då regnade det. Och vi hade inget paraply. Två halvdränkta katter tassade in på första bästa restaurang för att äta middag. Efter maten var det slut på turistpromenerandet, vi tog en taxi.

Eftersom vi bor farligt nära Nordstan blir det förmodligen lite shopping i dag. Frågan är om det blir en seriös shopping, alltså en påse = en öl. Det återstår att se. 

Vaknade med ett ryck. Flög formligen rätt upp. Dagen innan hade jag gått med på att ge en intervju i radio. De skulle ringa upp mig strax efter klockan åtta på morgonen. Nu vaknade jag av en utskällning. Varför hade jag inte svarat i telefonen? De hade gått ut i radion och talat om att de sökt mig men utan resultat. På grund av detta hade de ringt upp en annan. En som inte är så där väldigt omtyckt i den här kommunen just nu. Den personen hade tydigen svamlat och kommit med en massa osanningar. Och det var mitt fel! Nu satt jag på soffkanten och fattade ingenting. Insåg att jag hade somnat på soffan. Anledningen till det kan vi ta lite senare. Varför hade jag inte hört när klockan ringde? Jag ställde ju larmet på mobilen, kvart i åtta skulle den ringa. Men vart var den? Hur mycket var klockan? Efter lite letande hittade jag mobilen, på golvet nedanför soffan. 07.43 visade den. Den hade inte ringt än. Utskällningen var alltså bara en del av en dröm. Puh! Jag var med i radion, på utsatt tid. Om det blev bättre än den drömda versionen vet jag inte. Men jag svamlade inte, tror jag, och kom inte med några osanningar. Men, varför hade jag somnat på soffan? Jo, det är väldigt enkelt. Fick under kvällen en rejäl lunta med fakturor som var från kommunen. Började titta igenom högen. Hittade märkliga saker. Räknade. Fortsatte titta. Hittade än mer märkliga saker. Räknade om. Klockan gick. Fort. Plötsligt var den nästan halv fyra, på morgonen. Och jag var på tok för uppretad för att kunna sova. Tänkte att om jag tittade på tv en stund skulle jag nog bli trött. Jag blev trött. Tydligen.

I går tog jag mig äntligen i kragen. Kollegan har under några år varit med i en kör. En kör som vid upprepade tillfällen haft konserter. Av många olika anledningar har det inte blivit så jag varit på en enda av dessa. Men nu var det alltså dags.

Ytterligare en del i charmen att bo på liten ort visade sig under kvällen. Trots att lokalen var fullsatt blir det personligt. Speciellt när "pianisten" mellan två låtar börjar spela Calle Schewens Vals. Kör och körledare står och väntar. Och väntar. Till slut säger "pianisten" högt och tydligt "Det var Göte som ville höra Calle Schewens och nu har han fått göra det".             

Jag blir mer och mer övertygad om att jag bor på rätt plats. Ja, det är mycket nu med kommunen jag bor i. Jag vet. Fast om man tänker efter, vilken kommun är det inte mycket i? Tror, eller kanske inbillar jag mig, att allt blir så mycket tydligare och närmre när man bor i en liten kommun. Man märker ganska snabbt om/när det händer något. Oavsett om det handlar om att grannen byter gardiner, ett nytt fik öppnar, en butik stängs, någon byter hårfärg eller om skolor flyttas. Kanske är det så att det inte händer mer här än på andra platser, det bara märks fortare. Men alltså, när det har hänt en hel del under en dag, hur underbart avkopplande är det inte att sätta sig ute och titta på himlens skådespel.

Gör man det i en större stad? Tror inte jag gjorde det. 

Den röda himlen var vacker i går. I dag har den inte varit röd. Faktiskt inte vacker heller. Mörkgrå och mullrande är i mina ögon inte tilltalande ett endaste dugg. Ena tonårsdottern spenderade förmiddagen åt att gnälla över hur tråkigt det var. Kunde vi inte hitta på något att göra? Jag funderade, noga. I cirka fem sekunder. Sedan gav jag upp. Vet av erfarenhet att det inte är någon idé att jag kommer med förslag. Vi har inte samma sätt att se på vad man kan göra en tokregnig dag. Hon fick helt enkelt komma på något själv. Och det gjorde hon.

Uttryck som "jag tog bara en bulle" kommer användas flitigt ett tag framöver.

Jodå, jag kan jag. Göra lite av varje alltså. Brukar säga till min kollega att jag sällan råkar ut för vanliga hederliga förkylningar eller andra "kända" fel. Nej då. Ska det vara så ska det. Influensa med nära döden upplevelse, klämd nerv, tappad röst och nu senast klämd/utdragen sena är några orsaker till sjukskrivningar jag provat. Så varför inte prova något nytt? Den här gången kan jag i alla fall inte bli sjukskriven, det är jag ju redan. Eller kan man bli dubbelsjukskriven? Hur som helst. Jag var i parken i går. Eldade som vanligt för alla som hade vägarna förbi och ville grilla sig en korv eller något annat till lunch. I parken finns ett gäng klätterställningar som få barn använder eftersom de får händerna fulla av stickor. En förälder tog kontakt med ett företag på orten och fick bland annat några hinkar träolja så vi "byfolk" kunde olja in dessa stickiga klätterställningar. Jag tyckte det var en bra idé att göra det i samband med någon av dessa grilldagar. Närmare bestämt i går. Sagt och gjort. Vi som var där greppade sandpapper, penslar och hinkar. Nu skulle det bli ordning i parken.

Jag slipade lite här och jag slipade lite där. Hittade några flisor som stack ut och tänkte att de där borde man ta bort. Med något verktyg. Om min hjärna hade varit påkopplad hade handen slutat slipa där och då. Det hade den. Nu var tydligen inte hjärnan påkopplad så handen fortsatte slipa.

Jodå, det där är bilden på stickorna ena tonårsdottern drog ut. Vart stickorna satt? Under tumnageln. Om det är någon som inte vet eller kan tänka sig hur ont det gör att få ett gäng stickor under nageln kan jag tala om att det gör sjukt ont. Tro mig. Prova inte utan bara tro mig. När det dessutom blir en liten flisa kvar långt där inne under nageln gör det om möjligt ännu ondare. Jag vet det nu.

I dag när jag vaknade hade tummen ökat i omfång. Ganska mycket faktiskt. Den hade även börjat skifta färg, till blålila. Fast bara fläckvis. Trots endast fläckvis färgskiftnig och förmodligen möjlighet till mer svullnad tyckte, eller snarare krävde, min kollega att jag skulle visa upp min tumme för sjukvården. Eftersom jag är en snäll och lydig människa av naturen åkte jag till distrikssköterskan och visade upp tummen. Vad hon gjorde? Hällde alsolsprit under nageln, det var i alla fall tänkt att det skulle hamna där, och satte på ett bandage.

Nu ska flisan krypa ut själv. Är det tänkt.    

Det blev en lugn midsommar. En gräddtårta med jordgubbar på och en snabb tur till hembygdsgården var det enda midsomriga vi gjorde. Turen till hembygdsgården gjordes enbart för att maken hade bestämt sig för att proväta Kams. Jag kan säga så här, det var fler som hade tänkt så.

Vi var bortbjudna på kvällen men valde att stanna hemma. Det var inte på något sätt synd om oss. Inte alls.

På midsommardagen hoppade tjejerna i familjen in i bilen och åkte till en hästgård en bit från oss, islandshästriding stod på schemat. Kvalitetstid kan man också kalla det! Yngsta dottern provade på galopp för första gången - mitt i skogen. Man kan summera dagen så här - SUCCÈ!

I dag känner samtliga tjejer att vi var ute och red i går. John Wayne-stilen har blivit pånyttfödd. Vi går smått bredbenta och stönar lite lätt när vi sätter oss på ett allt för hårt underlag. Men. Vi ska göra om utflykten, säger mina telningar.

Det plockas blommor som aldrig förr. Eller i alla fall inte sedan i fjol vid den här tiden. Det spikas kors, huggs björkar, läggs in sill, gravas lax, skrubbas potatis, dukas långbord, skrivs sånghäften, planeras ringdans och stryks klänningar. Allt för att det ska vara perfekt i morgon. På midsommarafton. Och vad gör jag? Rensar ogräs! Kanske kan gå under blomplockning, då en och annan blomma ryktes upp. Annars förbereder jag inte speciellt mycket. Alls. Har liksom ingen lust att just i år ruska liv i några förlegade traditioner. Vi har inte firat midsommar på många år. En och annan mer eller mindre lyckad midsommarstång har väl gjorts genom åren men inte mer. I år har vi pratat om att vi kanske borde ta tag i midsommarfirandet. Skapa lite traditioner. Men som det är nu känns det inte lika aktuellt längre. Inte i år. Men en tårta ska vi nog få till.

Och med yngsta dotterns blombukett får vi nog till lite midsommarkänsla i alla fall.  

Glad midsommar på er alla där ute!