Jag och andra tonårsdottern var ute på vift i går. Ett djur hade blivit påkört och förmodligen skadat. Djuret i fråga hade försvunnit från platsen. Ska vi vara petiga hade även den som kört på djuret försvunnit, inte nödvändigtvis åt samma håll. Men. Personen i fråga hade gjort precis som man ska göra. Det var noga utmärkt där djuret gått in i skogen.

Hunden selades. Nu skulle här spåras. Rätt ut i skogen. Där alla älgar bor. Och jag skulle med.

Övriga i sällskapet klagade lite nu och då över mängden mygg och knott. Jag hade inte de problemen. Hade mer problem med att jag titt som tätt hörde tunga steg. Som om någon gick ifrån oss. Sakta. Stegljuden varvades med andra ljud. Ljud som i mina öron lät som horn mot trä. Ingen annan verkade höra det jag hörde. De hade fullt upp med att titta på hunden och vifta bort blodtörstiga typer. Så här i efterhand inser jag att det kanske inte var annat än mina egna hjärtslag och hjärnspöken jag hörde.

Vi gick. Vi letade. Vi gick. Och sedan gick vi lite till. Men det enda vi hittade var lite hår i blåbärsriset där det påkörda djuret legat en stund.

För min del var det en nyttig stund där i skogen. Rent fobiträningsmässigt alltså. Att det fanns ett gevär med gjorde naturligvis saken lite lättare. Så är det.

När vi kom fram till bilen fick även jag problem med alla myggor och knott. Helskotta. Luften var proppfull med dessa blodsugare. Det var bara att kasta sig in i bilen och åka därifrån.    

 

Steve

7 juli 2012 17:24

Du är modig.

http://stevereflekterar.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...