Yngsta dottern sov hos en kompis i natt. Det betyder att jag fick en fridag i dag. En dag där jag kunde göra precis vad jag ville. Utan dåligt samvete.

Bror med flickvän köpte sig ett torp i början av sommaren. Jag åkte dit. För att titta. För att umgås en stund. Det var liksom på tiden. Självklart följde Vilja med. Och nu vet jag vad man ska med en larvigt liten hund till.

Perfekt för små töser att träna bort hundrädslan på.

Både far och faster var stolta och imponerade av tösens framfart. I ärlighetens namn var jag ganska imponerad av Viljas insatser också. 

Den här veckan skulle bli yngsta dotterns. Inte så mycket för att hon krävt det. Nej, snarare för att döva det dåliga mammasamvetet. Hon har önskat aktiviteter och jag har skjutsat hit och dit. Mitt tålamod har varit långt. Jag har väntat snällt. Suttit på en stol. Glatt, ja kanske inte nödvändigtvis jätteglatt, påhejande. Frågat intresserat. Lyssnat lika intresserat. Hmmm.. Måste det vara hjärtligt för att räknas ligger jag illa till. Men i dag. Då gjorde jag något alldeles eget en stund. Tro nu inte att yngsta dottern var satt på något sorts undantag. Icke. Hon var tillsammans med tre kompisar på egenvald aktivitet. Jag passade bara på, i väntan på att de skulle bli klar. Vad jag gjorde? Jo, jag var och fikade tillsammans med en, kan nog med gott samvete säga det, gammal bloggvän. Käre värld, vi börjar få kläm på det här med fika oss bloggerskor emellan. Det var för sjutton andra gången nu. Min bloggvän fick välja fik. Mitt bidrag fick bli att hitta dit. Vi skulle ses på Törners, tror jag det hette. En lätt vägbeskrivning skulle göra det enkelt att hitta dit. Till saken hör att ingen av oss verkar besitta förmågan att enkelt beskriva vägen. Vilket skulle underlätta efter ingen av oss verkar vara speciellt bra på att hitta heller. Fiket låg mittemot en jaktaffär, sa hon så där i förbifarten. Jag funderade på vart jag skulle parkera bilen och kom fram till att det absolut enklaste var parkeringsgaraget. Tog pliktskyldigt en biljett och klev in i hissen. När jag kliver ur denna är det första jag ser ett fik som heter Törners. Ååå. Finns det TVÅ fik med samma namn? Eller gick det så lätt att hitta rätt? Men så ringde det en liten klocka i huvudet. Hon hade sagt att det låg mittemot en jaktaffär. Här fanns då ingen jaktaffär. Det blev till att ta det ena benet före det andra och traska iväg.

Vi hittade till samma fik. Samma dag. Fick en trevlig pratstund där vi bland annat avhandlade föräldraskapets ibland trassliga tillvaro. Ser redan fram mot nästa fika. När vi skildes i ett gatuhörn strosade jag runt på stan en kort stund. Kanske skulle jag lyckas göra några fynd. Det enda jag fick med mig var hundgodis, linsvätska till andra tonårsdotter och ögondroppar till ena tonårsdottern. I ärlighetens namn gick jag bara och väntade på yngsta dotterns telefonsamtal. Längtade. Önskade att hon skulle ringa och tala om att de var klara. Men alltså hallå, från vilken planet är jag? Vilka ungar vill åka hem efter bara tre timmars klättrande? Inte de jag hade med mig i alla fall. Efter fyra timmar skickade jag ett försynt sms till yngsta dottern "börjar ni bli klara?". Men nej då, de hade en och annan bana ogjord. Det var bara att vänta ett tag till. Vi var hemma halv nio. Alltså kl.20.30!