Det tog ett tag. Innan möjligheten att blogga via mobilen kom. Det är ju inte så att jag suttit och väntat hysteriskt men nog har det hänt både en och två gånger att jag suckat. Jag menar, hur svårt kan det vara att få till? När det då äntligen var möjligt gick det naturligtvis inte att blogga från ajfånen. Nej du, då fick man vackert vänta ett tag till.
Nu sitter jag och väntar igen. Men inte på någon mobilapp. Nej då. Nu väntar jag på barn. Som klättrar, kryper, balanserar och ålar. Ja, ja, tänker du nu, de tröttnar snart. Pft! Släng in ett samarbetsmoment också, då tar det tid. Har väntat i fyra timmar nu. Enda hoppet ny är att de ska bli hungriga, snart. Fast det är inte ett okänt faktum att barn som har roligt inte blir hungriga, alls. Någonsin. Kanske är det bara ställets stängningstid som kan rädda mig. Det betyder i alla fall att det finns ett slut. Om sisådär tre-fyra timmar.