Jag och andra tonårsdottern var ute på vift i går. Ett djur hade blivit påkört och förmodligen skadat. Djuret i fråga hade försvunnit från platsen. Ska vi vara petiga hade även den som kört på djuret försvunnit, inte nödvändigtvis åt samma håll. Men. Personen i fråga hade gjort precis som man ska göra. Det var noga utmärkt där djuret gått in i skogen.

Hunden selades. Nu skulle här spåras. Rätt ut i skogen. Där alla älgar bor. Och jag skulle med.

Övriga i sällskapet klagade lite nu och då över mängden mygg och knott. Jag hade inte de problemen. Hade mer problem med att jag titt som tätt hörde tunga steg. Som om någon gick ifrån oss. Sakta. Stegljuden varvades med andra ljud. Ljud som i mina öron lät som horn mot trä. Ingen annan verkade höra det jag hörde. De hade fullt upp med att titta på hunden och vifta bort blodtörstiga typer. Så här i efterhand inser jag att det kanske inte var annat än mina egna hjärtslag och hjärnspöken jag hörde.

Vi gick. Vi letade. Vi gick. Och sedan gick vi lite till. Men det enda vi hittade var lite hår i blåbärsriset där det påkörda djuret legat en stund.

För min del var det en nyttig stund där i skogen. Rent fobiträningsmässigt alltså. Att det fanns ett gevär med gjorde naturligvis saken lite lättare. Så är det.

När vi kom fram till bilen fick även jag problem med alla myggor och knott. Helskotta. Luften var proppfull med dessa blodsugare. Det var bara att kasta sig in i bilen och åka därifrån.