Ibland känns det som man går med huvudet under armen.

Oftast uppstår den känslan när det är mycket runt mig. Veckan som gått var fulltecknad, av allsköns olika uppdrag. Jag har i perioder under de dagar som gått känt mig uppblåst av alla måsten.

Hur ska jag hinna med allt? Hinner jag med allt? Vem tar hand om hemmet? Misstänker att yngsta dottern tror jag sagt upp mig som mamma? Förvirringen har varit stor, ibland.

Ibland går det så fort att man hittar sig själv i en alltför brant utförsbacke, undrandes om man ska ta sig ner på fötterna eller om det slutar med ett magplask.

Ibland går allt bara som på räls, inga hinder, ingen förvirring man bara går på genom livet. Trallandes.

Vissa gånger har man fått upp farten så pass att man nästan får sladd i kurvorna.

I nästa sekund är livet enkelt, allt går på räls, det känns som man flyger bland molnen. Som någon bär en fram.

Men säg den lättnad som varar. Bäst vad det är vill man bara skrika ut sin frustration.

Men så länge man är säker i sig själv klarar man det mesta.

Om inte annat kan det vara skönt att ha en vän att luta sig mot.

Jag fick ihop allt. Till slut. Nu ligger en ny vecka framför oss. En vecka där yngsta dottern får stå i centrum. För att jag vill. För att jag kan. För att döva mitt dåliga samvete för den vi precis avslutar.

Tack Diggiloo-gänget för ett trevligt avslut på denna vecka och för all hjälp med bildillustrationerna till dagens inlägg!