Ibland känns det som man går med huvudet under armen.

Oftast uppstår den känslan när det är mycket runt mig. Veckan som gått var fulltecknad, av allsköns olika uppdrag. Jag har i perioder under de dagar som gått känt mig uppblåst av alla måsten.

Hur ska jag hinna med allt? Hinner jag med allt? Vem tar hand om hemmet? Misstänker att yngsta dottern tror jag sagt upp mig som mamma? Förvirringen har varit stor, ibland.

Ibland går det så fort att man hittar sig själv i en alltför brant utförsbacke, undrandes om man ska ta sig ner på fötterna eller om det slutar med ett magplask.

Ibland går allt bara som på räls, inga hinder, ingen förvirring man bara går på genom livet. Trallandes.

Vissa gånger har man fått upp farten så pass att man nästan får sladd i kurvorna.

I nästa sekund är livet enkelt, allt går på räls, det känns som man flyger bland molnen. Som någon bär en fram.

Men säg den lättnad som varar. Bäst vad det är vill man bara skrika ut sin frustration.

Men så länge man är säker i sig själv klarar man det mesta.

Om inte annat kan det vara skönt att ha en vän att luta sig mot.

Jag fick ihop allt. Till slut. Nu ligger en ny vecka framför oss. En vecka där yngsta dottern får stå i centrum. För att jag vill. För att jag kan. För att döva mitt dåliga samvete för den vi precis avslutar.

Tack Diggiloo-gänget för ett trevligt avslut på denna vecka och för all hjälp med bildillustrationerna till dagens inlägg!  

 

Ingrid

15 juli 2012 23:20

Vilket roligt och annorlunda inlägg! :)
Får se om vi ses då. Om någon av oss har huvudet på skaft istället. ;)

http://www.lagomtnormativt.blogspot.com

ÄlgEva

16 juli 2012 19:30

Andra tonårsdottern hade knäppt ett gäng kort och de som var mindre bra förtjänade något annorlunda...
Planerar absolut en träff! Men när?

 

Kollega

16 juli 2012 13:59

Dom illustrationerna gick inte av för hackor.

ÄlgEva

16 juli 2012 19:29

Nej du, men håll med om att de passade bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...