Den här veckan skulle bli yngsta dotterns. Inte så mycket för att hon krävt det. Nej, snarare för att döva det dåliga mammasamvetet. Hon har önskat aktiviteter och jag har skjutsat hit och dit. Mitt tålamod har varit långt. Jag har väntat snällt. Suttit på en stol. Glatt, ja kanske inte nödvändigtvis jätteglatt, påhejande. Frågat intresserat. Lyssnat lika intresserat. Hmmm.. Måste det vara hjärtligt för att räknas ligger jag illa till. Men i dag. Då gjorde jag något alldeles eget en stund. Tro nu inte att yngsta dottern var satt på något sorts undantag. Icke. Hon var tillsammans med tre kompisar på egenvald aktivitet. Jag passade bara på, i väntan på att de skulle bli klar. Vad jag gjorde? Jo, jag var och fikade tillsammans med en, kan nog med gott samvete säga det, gammal bloggvän. Käre värld, vi börjar få kläm på det här med fika oss bloggerskor emellan. Det var för sjutton andra gången nu. Min bloggvän fick välja fik. Mitt bidrag fick bli att hitta dit. Vi skulle ses på Törners, tror jag det hette. En lätt vägbeskrivning skulle göra det enkelt att hitta dit. Till saken hör att ingen av oss verkar besitta förmågan att enkelt beskriva vägen. Vilket skulle underlätta efter ingen av oss verkar vara speciellt bra på att hitta heller. Fiket låg mittemot en jaktaffär, sa hon så där i förbifarten. Jag funderade på vart jag skulle parkera bilen och kom fram till att det absolut enklaste var parkeringsgaraget. Tog pliktskyldigt en biljett och klev in i hissen. När jag kliver ur denna är det första jag ser ett fik som heter Törners. Ååå. Finns det TVÅ fik med samma namn? Eller gick det så lätt att hitta rätt? Men så ringde det en liten klocka i huvudet. Hon hade sagt att det låg mittemot en jaktaffär. Här fanns då ingen jaktaffär. Det blev till att ta det ena benet före det andra och traska iväg.

Vi hittade till samma fik. Samma dag. Fick en trevlig pratstund där vi bland annat avhandlade föräldraskapets ibland trassliga tillvaro. Ser redan fram mot nästa fika. När vi skildes i ett gatuhörn strosade jag runt på stan en kort stund. Kanske skulle jag lyckas göra några fynd. Det enda jag fick med mig var hundgodis, linsvätska till andra tonårsdotter och ögondroppar till ena tonårsdottern. I ärlighetens namn gick jag bara och väntade på yngsta dotterns telefonsamtal. Längtade. Önskade att hon skulle ringa och tala om att de var klara. Men alltså hallå, från vilken planet är jag? Vilka ungar vill åka hem efter bara tre timmars klättrande? Inte de jag hade med mig i alla fall. Efter fyra timmar skickade jag ett försynt sms till yngsta dottern "börjar ni bli klara?". Men nej då, de hade en och annan bana ogjord. Det var bara att vänta ett tag till. Vi var hemma halv nio. Alltså kl.20.30!      

 

Ingrid

19 juli 2012 23:42

:)
Skönt att höra att jag inte lyckas avskräcka dig! Jag hade också jättetrevligt, vimsigheten, försvunna barn och skrikande barn till trots (syftar på mina bidrag nu).
Himlans tur du hade huvudet på skaft där med att hitta rätt du! *glad att åtminstone en av oss har lite mer livserfarenhet för att kunna reda upp situationer som denna*

http://www.lagomtnormativt.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...