Så var det dags. Vi visste hur det skulle gå. Att det skulle ske. Snart. Ändå är man aldrig riktigt förberedd.

Sorg ser ut på så många olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. Trots det känns det fel att känna lättnad över att en människa dör. En människa som borde haft många år kvar. En människa som inte på långa vägar hade levt färdigt sitt liv. När är man förresten klar med sitt liv? Borde man må dåligt för att man önskar en person något bättre? I det här fallet var det döden som var det bättre. Borde man det? 

När man åker till en stuga vet man aldrig till vilken tidsepok man reser. Nutid, framtid eller dåtid. Det är en del av charmen. Ändå blir man lika förvånad varje gång det dyker upp gamla saker som fortfarande fungerar. Inte bara förvånad. Jag blir varm i hjärtat av dessa gamal saker som bara fortsätter fungera, år efter år. 

 

Den här typen av spis/ugn har jag nog aldrig sett tidigare. Då, när den var ny var det förmodligen spisarnas Rolls-Royce. Kanske som inbyggnadsugnar och hällspisar var när de kom.
 


Väggklockan fick mig att tänka på mormor. Har inte den blekaste aning om hon hade en sådan i sitt kök, kanske kanske inte. Praktiskt i alla fall med en timer inbyggd, om det nu är en sådan.

Berättade för ett litet tag sedan om alla dessa undersökningar som Statistiska Centralbyrån envist skickar till mig. Visst skrev jag även om mina misstankar om att det är något lurt med mitt personnummer? Spelar egentligen ingen större roll om jag skrev något om det eller inte. Har liksom fått det bekräftat nu.
 


Alltså, jag tror inte längre jag får något fel - jag vet! 
         

Skolavslutningen gick bra. Inte ett öga var torrt efter yngsta dottern och hennes kompis sång, You raise me up. En sång de tillägnade lärare och rektor. Tänk att hon fick en sådan sångröst, undra om det var dit min försvann?

Vaknade av väckarklockan på lördag morgon. Det tog ungefär fjorton sekunder innan jag fattade varför jag skulle upp den tiden, på en lördag. Hade lyckats lova bort mig själv som speaker till en spring-så-långt-du-orkar-och-lite-till-tävling. Det är väl lite så här; försöker man få alla andra att ställa upp och göra saker kan man inte gärna säga "nej" själv. Blir lätt lite fel då.

Efter speakerköret drog jag och maken iväg. Våra goda vänner Bubblan och Bubbelhållaren hade bjudit ut oss till deras stuga vid Höga Kusten. Kvalitetstid med vänner är banne mig bättre än alla hälsodrinkar i världen!

I morgon har yngsta dottern sin sista skolavslutning här i byn. Efter sommarlovet blir det skolbuss till skolan, 40 minuter (minst) enkel resa. Önskar naturligtvis att hon hade fått ett år till här men....

Det är även min sista skolavslutning på samma skola. Verksamheten ska flyttas. Helt logiskt om man tänker rent ekonomiskt då skoltransporterna är väldigt kostsamma. Det hjälps inte. Känslomässigt känns det trist i alla fall. Sedan återstår det att se om jag får följa med. Kanske blir jag en i statistiken. Kanske inte. Kanske sadlar jag om och gör något helt annat.

Tonårsdöttrarna har precis påbörjat sina vuxna liv. Andra tonårsdottern åkte i tisdags för att börja sitt arbete. På annan ort. Ena tonårsdottern blir kvar på hemmaplan några veckor till innan även hon drar iväg. Till annan ort. Men som det ser ut kommer de hem på helgerna. Ett tag i alla fall. Tur det så jag får skolas ut sakta. Att gå från en familj på fem personer till en på tre känns konstigt. Men det är så det ska vara. Barnen ska växa upp och flytta ut. Sen. Jag är inte riktigt redo än. Det tror jag inte tonårsdöttrarna är heller. Redo alltså. Tycker dessutom att det är bra om de kan bo hemma tills de jobbat ett tag och bestämt sig för vad de vill göra och vart. Tids nog får de ta hand om sin egen smutstvätt. 

Har lekt lite med kameran i kväll. På en kulle. Bland minst enmiljontrehundrafemtioelva "svier". Men vad gör väl det när objektet i fråga är så fint.

Skrev för nästan två månader sedan om Statistiska Centralbyrån. Om deras "förföljelsemani" när det gäller mig. Vad jag skrev? Läs här. I alla fall skrev jag om felet som mitt personnummer måste ha eftersom det "poppar" upp så fort det ska undersökas och ordnas någon typ av statistik.

Jodå, jag har fått ett brev igen.

I dag har jag upplevt på nära håll vilken skillnad man kan göra när man arbetar tillsammans. När man hjälps åt. Stöttar varandra. Står enade. Vi är många som insett vikten av att samarbeta. Aldrig har det varit så långt mellan februari och juni. Samtidigt har det gått fort. Bitvis så fort att man knappt hunnit med. Men nu är vi ett stort kliv närmare målet. Skolan på vår ort blir kvar! Politikerna fick ta sitt förnuft till fånga. Vårt engagemang visade vägen.

Jag har varit på många möten genom åren. Möten där samtliga deltagare åkt hem samma sekund mötet avslutats. I dag stod flera kvar. Diskussionerna fortsatte. Länge. Engagemanget har inga gränser längre. Att bo här nu känns fantastiskt. De som tar steget och flyttar hit kommer till en ort som andas framtid. Som har inställningen att ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.    

Nu är jag tillbaka. Ja, alltså jag har inte varit borta. Eller jo. Men jag har inte varit här. Jag har varit hemma och överallt annars. Det har varit en vecka med ganska mycket stök. Nationaldagsfirande samt läkning och sjukgymnastik av axeln är några aktiviteter. Jag och maken tog en tur till några vänners stuga vid kusten. Jag har alltså andats lite havsluft.

Vi tog en "genväg" hem. Som de flesta vet är det inte sällan som genvägar tenderar att bli senvägar. Så även för oss. Naturligtvis. Men vi fick se lite djurliv. Mindre angenämt om du frågar mig.

En tuff vecka avslutades som en tuff vecka alltid borde avslutas. I sällskap av goda vänner och en massa travhästar.

Som kronan på verket åkte jag hem som vinnare. Inte med flera tusen eller miljoner kronor på fickan. Några hundra fick räcka. Det var trots allt på plussidan. 

Annars har veckan inte bjudt på några större överraskningar. Inte ens vädret har överraskat.

Det har skiftat mellan mycket regn, lite mindre regn och några spridda solstrålar.

En skolvecka återstår. Fem ynka vardagar innan yngsta dottern har sin avslutning. Den blir lite speciell. Nästa läsår börjar hon pendla, med buss, till och från skolan. Även liten blir stor.

Hur har ni haft det?