Så var det dags. Vi visste hur det skulle gå. Att det skulle ske. Snart. Ändå är man aldrig riktigt förberedd.

Sorg ser ut på så många olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. Trots det känns det fel att känna lättnad över att en människa dör. En människa som borde haft många år kvar. En människa som inte på långa vägar hade levt färdigt sitt liv. När är man förresten klar med sitt liv? Borde man må dåligt för att man önskar en person något bättre? I det här fallet var det döden som var det bättre. Borde man det? 

 

Lian

20 juni 2012 15:16

Kram <3

ÄlgEva

21 juni 2012 13:05

Kram

 

Steve

21 juni 2012 13:01

Sorg får aldrig standardiseras. Det är upp till var och en att hantera och uttrycka sina tankar och känslor efter någons död. Det finns inget rätt eller fel, och visst kan döden vara en befrielse. Nej, du ska inte må dåligt.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

21 juni 2012 13:08

Jag mår nog inte så dåligt över det jag känner. Naturligtvis tycker jag att vederbörande fick dö för tidigt och naturligtvis är jag ledsen men samtidigt - det var inget liv att leva som det var.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...