Så var det dags. Vi visste hur det skulle gå. Att det skulle ske. Snart. Ändå är man aldrig riktigt förberedd.

Sorg ser ut på så många olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. Trots det känns det fel att känna lättnad över att en människa dör. En människa som borde haft många år kvar. En människa som inte på långa vägar hade levt färdigt sitt liv. När är man förresten klar med sitt liv? Borde man må dåligt för att man önskar en person något bättre? I det här fallet var det döden som var det bättre. Borde man det?