Först ut i dagens operationskö var JAG! När väl bedövningen av armen var lagd gick jag, med visst stöd, in i operationssalen. Ska vi vara petig så hade jag en karl under vardera arm så jag var nog inte helt stadig. Men jag gick.

Vet inte riktigt varför jag fick ett lila streck mitt fram på halsen. Men annorlunda blev det ju.

Jag var halvvaken under hela ingreppet, hur coolt som helst. Några bilder blev det inte tagna men vad gör det. Jag har hört ljudet av "benfräsen" när den fräser bort lite ben. Jag har hört farbror axeldoktor ifrågasätta vad farbror blivande doktor gör. Jag hörde även svaret "känner, det är så bra att få känna känslan". Jag hörde när narkosfarbrorn efterlyser en sax och hur en operationsbrorsa svarar att ingen vågar låta narkosfarbrorn ha sax. Jag hör mig själv säga att vissa helt enkelt inte ska ha vassa föremål. Naturligtvis hör jag även farbror axeldoktor prata med tant sköterska om hur irriterad han tyckte farbror blivande doktor lät när han svarade på axeldoktorns fråga. Rena dokusåpakänslan där inne på uppvaket.

Nu väntar jag mest på att armen ska vakna. Den hänger som ett mähä och gör ingen som helst nytta. Jo, det gör den visst det. Den ger mig en liten inblick i hur det är att vara halvsidesförlamad, i alla fall delvis. Mycket nyttigt men framför allt väldigt värdefullt för mig som yrkesperson. Att se hur någon hanterar en av mina kroppsdelar, respektfullt och medkännande eller ryckigt och hårt. Känna känslan av att vara beroend av andra människor. Ja, ni ser, jag har arbetet i huvudet även nu. Jag längtar såå till mitt arbete.