Nu är jag tillbaka. Ja, alltså jag har inte varit borta. Eller jo. Men jag har inte varit här. Jag har varit hemma och överallt annars. Det har varit en vecka med ganska mycket stök. Nationaldagsfirande samt läkning och sjukgymnastik av axeln är några aktiviteter. Jag och maken tog en tur till några vänners stuga vid kusten. Jag har alltså andats lite havsluft.

Vi tog en "genväg" hem. Som de flesta vet är det inte sällan som genvägar tenderar att bli senvägar. Så även för oss. Naturligtvis. Men vi fick se lite djurliv. Mindre angenämt om du frågar mig.

En tuff vecka avslutades som en tuff vecka alltid borde avslutas. I sällskap av goda vänner och en massa travhästar.

Som kronan på verket åkte jag hem som vinnare. Inte med flera tusen eller miljoner kronor på fickan. Några hundra fick räcka. Det var trots allt på plussidan. 

Annars har veckan inte bjudt på några större överraskningar. Inte ens vädret har överraskat.

Det har skiftat mellan mycket regn, lite mindre regn och några spridda solstrålar.

En skolvecka återstår. Fem ynka vardagar innan yngsta dottern har sin avslutning. Den blir lite speciell. Nästa läsår börjar hon pendla, med buss, till och från skolan. Även liten blir stor.

Hur har ni haft det?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...