Jag letar vårtecken till höger och vänster. Efter lördagens hysteriska snöande fullkomligt törstar jag efter vår. Jag som tycker så mycket om vintern. Jag är faktiskt nöjd på allt som har med vintern att göra. Maken körde undan skotern i dag. Det om något är ett vårtecken. Ett annat vårtecken är ljudet av motorsågar. I alla fall om man bor som vi gör. Det låter både här och där. Fast inte riktigt precis här då. Vi blev ju klar med veden lagomt till påsk.

Nu väntar jag på att det ska torka upp ute. Så man slipper leriga barn. Ena tonårsdottern kom in på förmiddagen. Lerig om byxor, tröja och hand. Slänten var hal och tonårsdottern gjorde en vurpa. 

Vän av ordning kan nu undra om jag hittade några vårtecken. Synliga alltså. Förutom tinande snö och takropp alltså. Självklart gjorde jag det. Eller jag och jag. Det var mer ena tonårsdottern som hittade det ena. När vi satt och njöt av den varma vårsolen.

Årets första geting. Kom raskt att tänka på mina tappra försök i fjol med att fota getingar och humlor som surrade kring äppelträdet. Några bilder blev det. Några. 

Ett annat vårtecken är det här: 

Pingstliljor. De kämpar för att bryta sig genom snön. De som överlevt sorkarnas framfart. Men om de blommar till pingst vet jag inte. De brukar blomma senare. Men. Hör och häpna nu! Det växer. I mina små odlingar inne. Några gurkplantor kämpar tappert. De ser inte allt för pigga ut men de har växt mer än de gjorde i fjol. Tomatplantorna lämnar mycket att önska. Men de växer. Ärtorna ser ut att må ganska bra. Sen satte jag någonting mer. Som jag inte kommer ihåg vad det var. Och dom växer. Som bara den faktiskt.

Kan någon förklara för mig varför inte mina svar på era kommentarer räknas som kommentarer? Jag menar, mina svar syns inte om man inte klickar sig in på kommentarerna. Irriterande kan jag tycka. 

Sist jag gick i ett tåg av den storlek jag deltog i idag var när jag tog studenten. Och det var länge sedan. Och inte var det ett demonstrationståg heller. Men i dag. I dag har jag avverkat ytterligare en premiär. Jag har varit med och demonstrerat.

Mot det framlagda förslag våra politiker (i kommunen) presenterade i februari. Förslaget man ska ta beslut om nästa vecka. När drygt 200 personer är med och demonstrerar blir man imponerad. Vet man att det endast bor drygt 5000 personer i hela kommunen blir det än mer imponerande! Radio, tv och tidning var på plats. Och ja, jag lyckades igen. Att göra min röst hörd i både radio och tv. Konstigt men sant, man kan vänja sig vid både kameror och mikrofoner. Men bekväm? Inte ett dugg!   

Det tillverkas skyltar i vårt kök. Skyltar där några få ord ska sammanfatta vad många i vår kommun känner.

Det är märkligt vad ett så illa omtyckt förslag kan locka fram känslor och engagemang. Känslor som bitvis går långt förbi sans och förnuft. Att kommuninnevånarna gav sig på varandras orter tyckte jag var tråkigt och fullständigt onödigt. Att det dessutom skedde i ett så pass tidigt skede förvånade nog fler än mig. Men det som rullat i radio och tv i dag är inte bara tråkigt och onödigt, det är ren och skär idioti. Efter en artikel i en lokaltidning lämnades det en kommentar på nätet. En kommentar som går långt över vad som är acceptabelt. En kommentar som, i media, kallas för ett förtäckt mordhot. Att i det här läget försöka bedriva några som helst protester mot det framlagda förslaget känns tungt. Först måste man få folk att förstå att inte någon av oss som stridit under alla dessa veckor står bakom kommentaren. Sedan måste man försöka bygga upp någon sorts trovärdighet igen. Bygga upp allt som en enda människa förstört genom att i ren ilska eller frustration skriva en illa komponerad kommentar. Anonymt dessutom.        

Det blev en premiär utan riktigt slutresultat. Men jag ger mig inte. I år ska det ske. I år ska jag se mer än spår av den bruna.

Resan till skogen började bra. Spår på vägen. En indikation på att det fanns hopp. Typ.

Sedan gick resan genom lera. Och mer lera. Och så mycket lera att det bitvis var tveksamt om vi skulle ta oss fram. I alla fall om man ska tro ena tonårsdottern. Hon satt som förstelnad. Tomt stirrandes framför sig. Rädd. För vad? Tja, vad vet jag. Kanske för att vi skulle köra fast eller köra av vägen. Men med en säker förare var det liksom aldrig några problem. Som jag ser på saken. Vi kom fram. Och parkerade bilen. Det var nu vi skulle promenera en bit. Hur lång visste jag inte då. Men att kliva ur bilen mitt i skogen och börja promenera, mot okänt mål, är inte riktigt min melodi. Att vår personliga guide dessutom hade bössan hängd över axeln gjorde inte saken lättare. Eller mindre läskig. Visst. En viss trygghet är det att ha med någon som kan skjuta, om det skulle behövas. Men ändå. I skogen är det så vitt jag vet fullt med älgar. Älgar som utan problem kan komma väldigt nära innan man ser eller hör dom. Det vet jag.

Vi kom fram. Inte en enda älg såg vi. Tack och lov. Men. Precis när vi kom fram till kojan lyfte en kungsörn från marken strax framför oss. Det är mäktiga fåglar dom där örnarna. Efter lite "ååå, vad fränt" och "fasen vad läckert" var det dags att sätta sig och vänta. Vänta på den bruna. Och titta på solen som sakta försvann bakom berget. Att göra det tyst, timme efter timme var inte lätt. Alls. Det gick faktiskt inte. Vi viskade, häste och skrattade. Tills ena tonårsdottern såg ett djur.

Två gånger var räven fram. Men inga andra djur. Inte så mycket som en ekorre visade sig. Men vi blev tysta i alla fall. Det var som det behövdes att något djur visade sig för att vi skulle vara tysta. Plötsligt hördes ett knakande. Ett krasande ljud. Tydligt. Så där som det låter när man krossar ben. Sedan blev det tyst. Och mörkt. Det var dags att gå tillbaka till bilen. Mitt ute i ingenstans skulle vi alltså promenera. Med vetskapen om att något  precis krossat ben, med sina tänder. Hjärtat dunkade, hårt och med dubbla slag. Vilket djur skulle komma fram först? Älgen? Den bruna? Eller skulle vi hinna till bilen? Utan att möta ett enda djur. Vi hann.

Nästa gång. För det blir en nästa gång. Då kanske vi ser den bruna. Om vi kan vara tyst.        

En till premiär ar avklarad.

Nu ska jag iväg på en annan premiär. Vad det är talar jag om efteråt. Så det så:-)

Det var fasligt vad många av er som är in här som håller till i osynlighetsbranschen. Inte kan det väl vara så illa att ni inte tycker ni besitter några kunskaper? Medan ni inte berättade om era kunskaper besökte jag ett sjukhus i en stad inte helt nära mig. Ett sjukhus där jag möttes av en hopramlad person utanför entrédörrarna. Visserligen måste det vara ett idealiskt ställe att ramla ihop på. Nära till hjälp och vård. Kan man tro. Men de som till slut kom med en bår gjorde sig ingen brådska. Alls. Kanske hade det gått fortare om personen i fråga hade ramlat ihop ett kvarter bort. Då hade ambulansen hämtat. Nåväl. Sittandes i väntrummet bland andra väntande blir så en äldre kvinna uppropad. Med hjälp och stöd från sin son kliver kvinnan upp, lite lätt vinglig, och börjar gå. Efter några steg hör jag sköterskan säga "men ojsan, tant tappar kjolen" och fortsätter med "ni måste ha gått ner i vikt". Kvinnans svar fick samtliga i väntrummet att brista ut i ett högt och hjärtligt skratt. Vad kvinnan sa? "Det är väl för jag har suttit här länge".

När det blev min tur hade inga kilon tappats. Nu skulle röntgensvar meddelas. Plan för fortsatt behandling skulle planeras. Sist jag var där nämndes det något om en bedövningsblokad i axeln. För att säkerställa diagnosen om inte röntgen visade något. Då kändes det bra. Bra att det fanns andra vägar att gå för att hitta felet. Men som sagt, det var då. När den där sprutan var långt bort.

   Om du inte tänkte på nålens storlek ber jag dig titta igen. Den var av häststorlek! Och den skulle in i min axel. Jag andades. Kanske inte speciellt djupt. Kanske inte speciellt avslappnat. Men jag andades. Och doktorn stack. 

Många stick blev det innan han träffade rätt. Men. Jag håller inte doktorn ansvarig för alla stick. Det gör jag inte. Jag håller den icke samarbetsvilliga axeln ansvarig. Den som envetet spände sig. Hela tiden. Däremot kan jag så här i efterhand tycka att doktorn gjorde lite fel. Man kan kalla det för ett litet övergrepp. Man kan kalla det för brist på respekt för patienten. Man kan kalla det för yrkesskicklighet. Eller något annan om man vill det. Men att spruta in något som jag ända från början varit så mycket emot utan att ens fråga tycker inte jag är snällt. Hur det gick med diagnosen? Jodå, senan i axeln är skadad.         

Frågorna har kommit och gått under de år jag har bloggat. Framför allt vill folk veta varför jag bloggar. Att svara på det är inte det enklaste. Anledningen till att jag började blogga tillskriver jag ena tonårsdottern. Kanske var det att hon ville veta vad vi gjorde här hemma när hon och andra tonårsdottern bodde på annan ort under första gymnasieåret. Kanske ville hon utmana mig. Se om jag skulle våga.

Jag tycker om att skriva. Har nog alltid skrivit, på ett eller annat sätt. I dag har det blivit en vana. Att skriva några rader här. Som den korpbloggerska jag är tycker jag det är roligt med nya möten med andra bloggare. Via bloggar eller i verkliga livet. Nu har jag i och för sig inte träffat mer än en bloggvän. Men det gör jag gärna om. Vi hade en trevlig stund där på fiket. När vi väl hade hittat dit.

I dag slog det mig vilken otrolig nytta man kan ha av nya kontakter. Ja, naturligtvis även av gamla. Tack vare en bloggväns kunskaper kände jag mig trygg i min behandling av Vilja. Tack snälla du! Det gjorde att jag undrar vilka andra kunskaper som tittar in här. Så nu ber jag er. Skriv en kort kommentar om vilka kunskaper just du besitter. Självklart går det alldeles utmärkt att vara anomym! Huvudsaken är att du skriver. Vem vet. Vi kanske är en samling reketforskare och blivande nobelpristagare som hänger här. Jag är gymnasieekonom, barnskötare och undersköterska. Vad är du?