Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens leverne med smarta telefoner i var mans hand insåg vi, maken och Bubbelhållaren, misstaget i tid. Lite käckt hoppade vi av bussen, letade upp en ny hållplats och inväntade nästa buss. En buss som tog oss så nära hotellet det gick att komma. 

Eftersom vi hade Bubblan med oss som är en levande ät-och-sov-klocka var det bara att kasta in väskorna på hotellrummen och leta upp en lämplig lunchrestaurang inte allt för långt bort. Tid är viktig när man har en hungrig Bubbla med. 

När vi satt på plats och hade beställt mat åkte påsen fram, påsen som Bubblan köpt och tydligen släpat med från vårt allra första stopp. Man skulle kunna kalla det för Bubblans nödproviant. Nu kände hon sig trygg nog att göra sig av med den.

I Gdansk i mitten av maj var det varmt, tillräckligt varmt för att vi nordbor kunde sitta ute och äta utan att frysa. Så, vi bestämde oss för att sitta ute i solen och njuta av att vara framme. Det var inte många gånger vi såg varandra i ögonen under samtalets gång, vi hade fullt upp med att titta runt. Försökte bilda oss en uppfattning om vad Gdansk var för stad, vart i förhållande till stadskärnan vi satt och åt vilket håll vi skulle gå sedan. Vi blev avbrutna mitt i detta flackande med blickarna av en man som tiggde pengar av oss. Maken har en alldeles egen strategi för hur man enklast blir av med tiggare, man svarar på sitt eget språk. Det hade kunnat fungerat, det hade det. Men mannen struntade fullständigt i att han inte förstod ett ord, han kom bara närmre och närmre. Vi blev räddade av servitrisen som vänligt men bestämt avvisade mannen från restaurangen. Där hade allt kunnat vara frid och fröjd. Jag menar, vi satt i solen och värmen med god mat och varsin kall öl. Man har liksom haft det sämre. Men. Nu var det vi som var på resa och med tanke på hur resan började borde vi vetat bättre än att bara luta oss tillbaka. Plötsligt kändes det som vi befann oss i en filminspelning. Mitt framför våra ögon utbröt ett slagsmål. Ett slagsmål mellan mannen som blev avvisad från vår restaurang och en man i solglasögon. Oroligt började vi titta oss omkring, var det här vanligt? Var det någon som reagerade? Var det så har vår helg skulle bli? Skulle vi behöva titta oss över axeln med rädsla för att folk slogs till höger och vänster här? Men nej, folk reagerade. De stannade upp, blev ståendes med samma förvånande blickar som våra. Männen slogs på allvar. När den avvisade mannen hamnade på marken klev en tredje aktör in, en man som vevade med sin krycka rakt mot och på mannen med glasögon. Han gav den avvisade mannen utrymme att komma upp på fötter och fortsätta slagsmålet, nu ivrigt påhejad av mannen med kryckan. De försvann bakom en "korvvagn". Efter en liten stund kom mannnen med solglasögon fram, torkandes blod från mun och näsa. Mannen med kryckan sa några väl valda ord till honom och tumultet var i full gång igen. Mitt framför våra ögon. När mannen med kryckan föll på marken och mannen med solglasögon fortsatte attacken klev några unga tjejer in mellan dom och satte stopp för ytterligare slag. I detta tumult dök en kvinna med ett litet barn upp och la sig i, verbalt. Barnet skrek, mannen med solglasögonen skrek, mannen med kryckan skrek och de unga tjejerna skrek. Plötsligt tystande samtliga och i samma stund som de blev tysta gick alla åt varsitt håll, lugnt och stilla. Några minuter senare rullade en polisbuss in på gågatan och ut stormade 5-6 poliser, den ena större än den andra. De gick fram och tillbaka utanför restaurangen vi satt på och lika fort som de kom var de borta igen. Kvar satt vi som fyra fågelholkar, tyst gapandes med stora ögon. Vad sjutton var det som hände? För att lugna oss själva sa vi högt att det var tur att andra människor reagerade, det borde tyda på att det inte är vanligt förekommande iallafall.

Efter lunchen bestämde vi oss för att gå en sväng för att titta lite på omgivningarna. Och nog fanns det att titta på.

Kanske inte det renaste vatten jag sett men... Byggnader från olika årtionden sida vid sida, statyer, fontäner, åar, broar, kullerstensgator, kyrkor och människor. Det fanns mycket av allt.

Jag tyckte när vi var i Dublin att det var kyrkor mest överallt men här var det verkligen många kyrkor.

Gamla stan var verkligen värt ett besök. Vackert, mysigt och mycket att titta på. Eftersom klockan tickade på ganska fort när vi var ute och promenerade blev det dags för middag, enligt Bubblan, när vi var i gamla stan. Att sitta på en uteservering med gatumusikanter spelandes utanför staketet var trevligt, väldigt trevligt.

När vi kom ut från gamla stan möttes vi av detta:

Det visade sig senare att dessa små flickor i sina vita klänningar fanns lite överallt. Vart de hade varit eller var på väg vet jag inte. Vi gissade lite hejvilt men ingen gissning kändes bra.

Jag blev lite varm i hjärtat när jag såg hur många människor som "låst fast sin kärlek" i detta broräcke. Räcket på andra sidan bron hade också hänglås men inte på lång väg lika många som det här.

Tillbaka på hotellet konstaterade vi att den lilla promenad vi hade tänkt tagit tog hela eftermiddagen och halva kvällen och sträckte sig över en mil. Nästa dag stod ett besök i Sopot på schemat. Vart det låg och hur vi skulle komma dit var morgondagens problem.

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå vad som precis hänt stegade maken med bestämda steg till en liten glaslucka i väggen. En glaslucka där det var stört omöjligt att tjuvlyssna på samtalet som pågick mellan maken och kvinnan bakom glaset. Efter en väntan som kändes som en evighet och som faktiskt nästan pågick i en evighet kom tillslut maken med beskedet att vi skulle åka, bara några timmar senare. Drygt fem timmar senare. Den förseningen skulle göra så vi missade vårt anslutningsflyg från Helsingfors till Gdansk. Det i sin tur skulle göra att vi blev tvungna att avboka första nattens hotell i Gdansk och istället sova en natt i Helsingfors. På vilket hotell vi skulle sova fick vi lösa när vi var på plats. Men först skulle vi igenom säkerhetskontrollen. Den där kontrollen jag allt som oftast fastnar i, fast jag aldrig haft något olagligt på mig. Den här gången var inget undantag. Jag lade jacka, mobil, väska och skor (!) i plastbackar och närmade mig metallbågen. PIP OCH RÖD LAMPA! Vakttanten som stod där frågade om jag hade något i fickorna på collegejackan, självklart hade jag det. Hur jag nu kunde glömma tablettasken i plåt... Vakttanten tog asken och jag fick göra om vandringen genom metallbågen. PIP OCH RÖD LAMPA! Nu fick jag sätta fötterna på en avkännare och vakttanten "kroppsvisiterade" mig. Tillbaka genom bågen och lägga collegejackan i en plastback. Närmade mig metallbågen för tredje gången... JA, tillslut kom även jag genom säkerhetskontrollen! Bubbelhållaren flinade lite lätt, förstod förmodligen att alla gånger jag berättat om mina problem med säkerhetskontrollen faktiskt stämmer, mer än väl.

Efter en timmes flygtur landade vi i Helsingfors. Det första vi hörde när vi stod på finländsk mark var våra efternamn som ropades ut i högtalarna. Vad sjutton hade hänt med bagaget nu då, hann jag tänka. Döm om vår förvåning när det visade sig att bagaget hade åkt med ett tidigare plan... När väskorna var avhämtade hoppade vi på en flygbuss och hoppade av vid första bästa hotell. Måtte det finnas lediga rum. Glädjen stod högt i tak när det visade sig att det gjorde det.

Efter en lång dag på Arlanda blev det en kort kväll i Helsingfors. Vis av dagens missade flyg bestämde vi oss för att kliva upp i tid så vi skulle vara på flygplatsen och vid gaten I GOD TID. Inga fler missade flyg för våran del inte! Ja, så här i efterhand kanske vi var ute i lite väl god tid, men det kan vi prata tyst om. Om jag inte minns helt fel fastnade jag i säkerhetskontrollen i Helsingfors också. Den här gången var det något i min väska som drog till sig deras uppmärksamhet. Jag hade en tändare i den och det fick man visst inte ha. Inte när man hade en i jackfickan iallafall. 

Två timmar i ett propellerplan. Sittandes under vingen. Ja, det finns en första gång för allt. Men, så var vi då framme i Gdansk. Några timmar senare än planerat, men vad gör det när sällskapet är glatt. Nu skulle vår weekend börja.

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt veta vart vi skulle åka. Men paret vi skulle åka med fick vackert kliva in i bilen tidigt en torsdagsmorgon utan att veta vart vi skulle. Inte ens hur vi skulle åka visste dom. Paret, bestående av Bubblan och Bubbelhållaren, hade frågat vilken typ av packning som var lämplig. Skulle skoteroverall eller bikini packas ner? Behövde man ha pass? Galakläder eller vardagskläder? Kläder för vår i södra Sverige, pass och vardagskläder blev vårt svar. 

Vi styrde bilens front söder ut. Mot äventyret. Om man tittar ur ett tidsperspektiv var vi ute i god tid, väldigt god tid.

Första stoppet blev vid Tönnebro, dags att äta mackorna jag omsorgsfullt gjort iordning, lite kaffe och ett toalettbesök. Eftersom maken är en väldigt omtänksam människa av naturen körde han bilen ända fram till toalettdörren, så Bubblan inte skulle behöva gå så långt. Pinsamt för vissa, roligt för andra. När vi åkte vidare hade vi fortfarande väldigt gott om tid. Vi skulle ha tid för den obligatoriska reseölen innan vi åkte vidare med nästa transportmedel. Under resans gång hade jag försett paret med ledtrådar, ledtrådar som faktiskt inte gav mycket. Men gissningarna tog fart. Bubblan var ganska bestämd i sin gissning, vi skulle till Köpenhamn. Bubbelhållaren var mer försiktig. Kanske var det Gotland som var slutdestinationen, kanske Helsingfors. När vi närmade oss den stora huvudstaden berättade maken att nästa transportmedel skulle bli ett flygplan. Fortfarande med gott om tid parkerade vi bilen på långtidsparkeringen och tog bussen till terminal 5. Kanske var det där det började, kanske var det senare. Oavsett var, så befann vi oss på fel terminal. Våra resekamrater visste fortfarande inte vart vi skulle och visste således inte att vi var på fel plats. Maken höll god min när han började vandringen mot rätt terminal. Jag följde efter, i ärlighetens namn lika ovetandes som kamraterna. I ett obevakat ögonblick talade maken om att vi klivit av bussen på fel ställe. Den som känner mig och vet hur jag är när det är dags att resa bort vet att jag vill vara ute i god tid, på rätt plats. Men det kändes lugnt, vi hade fortfarande gott om tid. Så vi satte oss vid ett bord mellan terminalerna för att beställa reseölen och meddela kamraterna vart vi skulle åka. Bubblan fortfarande helt övertygad om att vi skulle till Köpenhamn och Bubbelhållaren envist försiktig i sina gissningar.

Vi ska till Gdansk, sa maken. Bubblan frågade lite snopet, så vi ska inte till Köpenhamn? Bubbelhållarens reaktion var positiv, Gdansk, det kan säkert bli trevligt!

Nu skulle pengar växlas, livet avhandlas, googlas på vad man gör i Gdansk en helg och toaletter besökas. Att klockan gick var det nog ingen som tänkte på. Jag nämnde i förbifarten att det kanske var dags att gå till incheckningen men maken svarade snabbt att det var lugnt, det var gott om tid. Där och då ville jag protestera. Göra som jag brukar göra. Säga att vi lika bra kunde sitta vid gaten. Men jag sa inget, tyckte det var dags att sluta "noja".

Plötsligt var klockan mycket, väldigt mycket. Vi rasslade ihop våra väskor och stegade bestämt mot terminal 2. Framme vid incheckningen blev det stopp. Tvärstopp! Man fick minsann inte checka in några väskor när det var en halvtimme till avgång. Absolut inte! Så där stod vi...

Fortsättning följer....

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en halvvägg nyare.

Eftersom ledighet gör sig bäst när man ingenting gör, har jag gjort precis just det - ingenting. Vet inte hur många dagar jag gått omkring i pyjamasbyxor till långt in på eftermiddagen. Jag har skyllt på allt möjligt för att slippa göra något, kallt, regn, halka, snöbrist och tro det eller ej - tidsbrist. 

Nyårsafton firades med barn och barnbarn. Lugnt och trevligt. Vid tolvslaget hade vi bestämt att inga raketer skulle skjutas, vi skulle skicka upp kinesiska lyktor istället. Lugnt, fint och stämningsfullt skulle det bli. Det blev inte riktigt så. Den ena pojkvännen lyckades skicka sin lykta rakt upp i en björk. Det var inte utan att vi ett tag var lite oroliga att trädet skulle fatta eld. Den andra pojkvännen skickade upp sin lykta så fint, rakt mot himlen. En stund. Sedan vände lyktan, precis som en bumerang, och kom tillbaka. Det vara bara det att den landade på vägen, precis när det kom en bil. Under hela tiden vi stod ute var det EN bil som körde förbi och den var tvungen att komma precis när lyktan landade på vägen. Bilen fick bromsa och väja för att inte köra på lyktan. Allt gick bra, inget kom till skada, och vi skrattade oss hela vägen in. 

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting får störa förberedelserna. Ingenting. Men. När en svag lukt tränger sig på. En lukt som från början endast kändes om man andades in på precis rätt plats. En lukt som påminde om avlopp men ändå inte. En lukt som skulle kunna förväxlas med gasollukt men ändå inte. Jag försökte hitta vart lukten kom från. Eftersom det var i hallen det luktade kändes det logiskt att det måste vara någon som trampat i något olämpligt. Att orsaken till lukten satt under någon sko. Jag kröp på alla fyra och inspekterade samtliga skor. Så där en 15 par skor gicks igenom. Utan att jag hittade orsaken till lukten. Samtliga skor och tillhörande skohyllor förpassades ut på altanen och golvet skurades efter konstens alla regler. Lukten kvarstod. Om man andades in på precis rätt ställe i hallen. Utrymmet under trappen rensades så luckan till krypgrunden blev öppningsbar. Ingen lukt där. Tvättstuga och toalett luktinspekterades. Ingen lukt där heller. Men i hallen luktade det. Om man andades in på precis rätt plats. I det här skedet började jag bli smått hysterisk. Vad sjutton var det som luktade? Bad yngsta dottern lukta på jackorna medan jag återställde oredan under trappen. Jodå, hon hittade vad vi trodde var roten till lukten. En reflexväst. Västen fick ta samma väg som skor och skohyllor. Ut på altanen. Yngsta dottern kommer tillbaka till hallen och påpekar att det fortfarande luktar. Och ja, det luktade. Från elskåpet. Maken började felsökningen på ett lite annat sätt när han kom hem. Han sågade helt enkelt upp väggen. I tron att han skulle hitta en död mus. En mus som luktat på en säkring för sista gången. Han hittade ingen mus. Han hittade ingenting. Så. Nu måste vi fortsätta leta efter orsaken till lukten. Lukten som kommer från elskåpet. Men i väntan på helgen luktsäkrade maken hallen. Trodde vi. 

Det luktar fortfarande... 

Ja, det var länge sedan jag bloggade. Jag vet. Det finns tusen och en förklaring till det. Men jag nöjer mig med att konstatera att jag är här, igen. 

Har det hänt något sedan jag skrev sist? Jo, lite. I korta drag; jag har blivit med häst, jag vågade sätta mitt namn på valsedeln till kommunvalet, ena myndige dottern har opererats för sin Arnold Chiari och andra myndige dottern har fått en son. Jag kan ha glömt något. Det är högst troligt att jag gjort det. Glömt något alltså. 

Vi tar allt i lite bilder också.

Hästen. Alex. Han man kan ladda trötta batterier hos. Är helt säker på att återkommer till honom. Många gånger.

Umeå universitetssjukhus. Jag och ena myndiga dottern tillbringade ett antal dagar här i september. Närmare bestämt sex dagar första svängen, när själva operationen gjordes, och åtta dagar när lumbalvätska bestämde sig för att läcka ut ur ett stygnhål, den andra svängen.

Det här var det första jag såg när jag kom in på NIVA efter ena myndiga dotterns operation. Det var inte blodet jag reagerade på, det var mängden hår de hade rakat bort. Hur skulle dottern ta det? 

Första bilden på operationssåret. Inte vackert och inte rakt men det är äntligen gjort! Föga anade vi då vad som komma skulle...

Ett stygn längst upp på ärret, satt utan bedövning. Man får tydligen inte lägga bedövning i huvudet på någon som tagit bort en bit av skallbenet, risken finns att det slutar med andningsuppehåll. 

Lumbaldränage på plats. Nu skulle läckaget upphöra, en gång för alla. Trodde vi iallafall.

Mellan 150-200 ml ryggmärgsvätska (lumbalvätska) tappades ut varje dygn under fyra dagar.

När lumbalslangen drogs ut tog det ca. 5 minuter, sedan kom läckaget. Ett stygn fick sättas över "hålet", utan bedövning. Det blir så när det är bråttom.

Barnbarnet! 

Vad gäller ena myndiga dotterns Arnold Chiari-diagnos blev det lite annant av den. Naturligtvis. De visade sig att hon INTE är född med den. Den har med all säkerhet kommit till vid hennes avåkning för några år sedan. Neurokirurgen skulle skriva en artikel om henne så jag återkommer om det när den är skriven. Andra myndiga dottern verkar inte ha Arnold Chiari, inte enligt neurologen vi träffade, trots att det enligt en röntgenbild såg ut så.

Hur det gick i kommunvalet? Jag blev invald som ledamot i kommunfullmäktige så nu har mitt politiska liv tagit fart på allvar. Fast just politik tycker jag är vansinnigt tråkigt. Men kommunens framtid, det är intressant! Kan man lägga alla politiska tillhörigheter åt sidan och fokusera på vad som är bäst för kommunen och dess invånare kan det inte bli annat än bra.

Tänk dig att du får ett telefonsamtal. Ett samtal där du, av en eller annan anledning, bara hör fragment av vad som sägs. "Tryck i huvudet", "svimmar", "sticker i ena armen", "två fingrar har domnat" och "har ingen kraft i den andra armen". Personen som säger detta sitter dessutom bakom ratten. Inte speciellt trevligt. Eller hur? Jag fick ett sådant samtal i går. Från andra tonårsdottern (och nej, hon är inte heller tonåring längre och kommer därför hädanefter att kallas den andra myndiga dottern). När jag hade fattat att hon inte kört av vägen utan fortfarande var på vägen började det snurra i huvudet, på mig. Vad sjutton hade hänt? Vad var det för fel på henne? Skulle jag skicka dit en ambulans? Vad gäller ambulansen fick jag ett klart NEJ, någon sådan var inte välkommen. Jag skulle komma. Mitt under detta samtal inser jag att jag har en lång trikåkjol på mig. Hur sjutton ska jag kunna ta mig upp i en lastbil om det krävs? Med en lång och smal kjol? Hjärnan är en bra märklig manick. Mitt under ett väldigt stressigt samtal börjar jag fundera på min klädsel, huruvida den var praktisk eller inte. Och byter dessutom om, med ena handen krampaktigt runt telefonen. Är det någon som vet hur svårt det är att få på sig ett par jeans med en hand? Jag vet! 

Vad det var med andra myndiga dottern? Ja, efter en övernattning på ett sjukhus ganska nära oss och en ct-röntgen senare står det klart. Hon har samma fel som sin jämnåriga syster. I allafall vad det gäller lillhjärnstonsillerna. JAg skrev om det här.

Huruvida även hon har en syrinx eller inte återstår att fundera på. Remiss till magnetröntgen är skriven så vi kan bara hålla tummarna att det går fort. 

När jag läst om denna Arnold-Chiari, och ja, jag har läst på alla möjliga och omöjliga sidor, står det att det finns en viss ärftlighet. Någon glömde uppenbarligen att informera herr Arnold-Chiari om detta. Viss ärftlighet betyder för mig att det kan förekomma, inte att det förekommer. Men det klart, ingen regel utan undantag. Jag börjar däremot få nog. Tycker liksom att det räcker. Att vi kunde fått lite tid att landa. Att hämta igen oss. Men tydligen inte. Fast å andra sidan. Det är inte en livshotande diagnos. Det är det inte. Tack och lov. Men ändå. 

Nu har jag en bild. En bild på ena myndiga dotterns medfödda missbildning samt syrinxen som av någon anledning placerat sig i hennes ryggmärg. Och jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. För det är så här, missbildningen i sig är inte farlig och ställer vanligtvis inte till med något. Både du och jag kan vara född med en likadan missbildning och leva ett helt liv utan vetskap om dess existens. Men om lillhjärnstonsillerna (lägre delen av lillhjärnan) sjunkit ner så pass att ett tryck mot ryggmärgen uppstår eller att ett yttre trauma "skakar om" den bit som ligger lite för lågt kan en syrinx i ryggmärgen uppstå. En sådan gång blir man hjälpt av en operation där man korrigerar benstrukturen i skallbenet så lillhjärnan får mer utrymme och därmed slutar trycka på ryggmärgen. Det i sin tur brukar göra att syrinxen dränerar sig själv och försvinner. Men. I det här fallet trycker inte lillhjärnan på ryggmärgen, men hon har en syrinx. Det betyder att den nämnda operationen inte hjälper min unge. Ja, jag vet att hon klassas som myndig och därmed vuxen men för mig är hon mitt barn, min unge.

Vid den blå pilen finns ett grönt område, det är där lillhjärnstonsillerna har "ramlat ner". Mellan de rosa pilarna, ungefär, befinner sig syrinxen. Det är det ljusare fältet, som är syrinxen, i mitten av det grå fältet, som är ryggmärgen. Så nu är frågan vad som ska göras. Vad som är lämpligast att göra för att få bort smärta, känselbortfall, tappad kraft och domningar. Eftersom en operation av skallbenet inte hjälper är frågeställningen om en dränering av syrinxen kan hjälpa. Det i sig är inte heller ett lätt ingrepp. Men samtidigt, om det kan ta bort en del av alla symptom hon har kanske det är värt risken. Eller? Tack och lov är det inte vi som behöver ta några beslut utan det gör de som bäst begriper sig på de olika områden som berörs. Och just nu känns det ganska skönt med några månaders väntan. För att hinna smälta gårdagen. Men jag antar att den känslan inte kommer hålla i sig hela vägen.