Nu är det klart. Min axel ska opereras. När? Tja, din gissning är lika bra som min. Förhoppningsvis snart.

Dagarna är väldigt långa just nu. Så där långtråkigt långa. Tänkte ta med Vilja ut på en promenad i vårsolen i dag. Man kan säga så här. Vi var inte helt överrens om det. Alls. Det var bara att ge upp till slut. Det varken ser eller känns bra när man drar en liten hårboll fram längs vägen. Hon var betydligt mer nöjd hemma på gården. 

Att arbeta som arborist verkar vara hennes stora passion i livet. Just nu är det syrenbuskarna som får sig en omgång. Jag kan inte gärna säga att de får sig en rejäl omgång. Hur mycket hon än drar och sliter i grenarna händer det ingenting. Men hon är enträgen. Hon ger sig INTE.

Det andas framtid på vår ort. Det av kommunledningen framlagda förslaget som retat upp var och varannan kommuninnevånare har lockat fram något bra. Något väldigt bra. Engagemang och känslan av gemenskap. På orten där vi bor fullkomligt kokar det nu. Av framtidstro. Och engagemang. Vi är många som är helt övertygade om att tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra skillnad. Ett steg i den riktningen togs i dag. Ett steg som bara är början.

Det finns en park. Mitt i byn. I parken finns det bland annat gungor, klätterställning, boulebana, volleybollplan och en grillplats. Det var vid grillplatsen som ett första steg togs i dag. Ett steg mot fler aktiviteter. Aktiviteter där ALLA kan delta. Tänk så enkelt det kan vara. Jag och andra tonårsdottern åkte dit klockan 11 och tände upp en brasa. Veden hade en på byn kört dit tidigare i veckan.

Efter ett tag började det komma lite folk. Till slut var vi drygt 20 personer där. 20 stycken som pratade, lärde känna varandra och grillade korv. 20 stycken som kom med ideér på vad vi kan göra för vår bygd. 20 stycken är början på 100 som är början på 150 som är början på..... 

När man är samlade så där och bara har det trevligt gör det inte så mycket att vädrets makter helt plötsligt bestämmer sig för att svänga från soligt och varmt till hagel.

Det ger bara ytterligare ett samtalsämne. Men. Som tur var avslutade vi i tid. Om man tänker på vädret.

Det blev ju för sjutton snöstorm!

Så var både sista april och första maj avklarade. Och alla fingrar är kvar.

Våren borde alltså vara i antågande. Kanske är det så att den ska blåsa hit för blåser gör det. Så det viner i skorstenen. Men blåsten torkar upp blöta gräsmattor och leriga vägar. Inget ont som inte har något gott med sig. Liksom. 

Vi skulle titta på en majbrasa, jag, andra tonårsdottern och pojkvännen. Men det blev en stor flopp. Ena brasan tror jag de valde att inte tända eftersom det blåste så mycket och den andra hade brunnit ut innan vi kom dit. Det fick bli en tur till skogs.

För att titta efter älg. Inte så mycket som en älgrumpa såg vi. De hade nog blåst bort. Alltså inte bara rumporna utan hela älgarna.

1 maj var vi en sväng till aktivitetsparken i byn. Det bjöds på korv och annat tilltugg. Bra för en hungrig myndig son. Bra för gemenskapen. Bra för alla leksugna, barn som vuxna.

Annars har det inte hänt så mycket. Vi har mest ätit och latat oss. Så som man ska göra när man är ledig.

Så. Vad kan man varna för den här tiden på året då? Höga pollenhalter i luften. Höga vattenflöden. Omkringblåsande krattor. Man kan även varna för att kliva i det som nu tinat fram. Det brukar kunna sprida sig en högst otrevlig odör från skorna annars. Sedan var det det där med svaga isar då.

....tycker inte jag om. Oftast. Men den överraskning jag fick i går, tyckte jag om. Mycket.

När man kommer hem från en fototur med andra tonårsdottern och går in i huset. Helt ovetandes om vad som väntar. Känslan när man ser myndige sonen sitta i soffan går inte att beskriva. Alls. Myndige sonen som bor och verkar på en grön ö långt från oss. Precis just han sitter alltså i vår soffa. Bara så där. Mammahjärtat exploderade av glädje.

Medan vi andra är klämdagsledig sitter myndige sonen i telefonkonferans. Att jobba hemifrån går alldeles utmärkt med dagens teknik. Tänk om fler kunde upptäcka det. Möjligheten att några dagar i veckan kunna jobba hemifrån alltså. Då skulle landsbygden inte dö ut som den gör i dag. Då skulle fler köpa sig livskvalité. Billig livskvalité. Ett hus på landet kostar bara en bråkdel av vad ett hus i "stan" kostar. Där vi bor, cirka 10 mil från två större städer och knappt 5 mil från en mindre stad, kan man utan problem köpa ett fullt beboeligt hus för under 200 000 kronor. Alltså ett riktigt hus. Inte en stuga eller ett uthus. Ett hus. Att kunna lägga pengar på annat än bara boende är en känsla av frihet. Pendlingstiden för att komma till och från arbetet ligger långt under de tider folk i storstäder tycker är rimliga. På två timmar har du tagit dig både till och från arbetet. Hur många är det som tänker på det viset?

....är jag inte. Men jag väljer att göra så lite som möjligt i dag. Och faktiskt njuta av det. Utan dåligt samvete. 

Alla dessa statusuppdateringar på facebook som talar om att man lagat mat, tvättat, Har tråkigt, ätit mat, joggat, shoppat, städat, haft främmande, ska hälsa på någon, har kliat sig i navlen och så vidare i all ära. Men vem är intresserad av det? Är det så att vi ständigt har behov av att få en klapp på huvudet. Eller ett behov av att få tala om att vi minsann gör saker. Viktiga saker. Oviktiga saker. Att vi hela tiden är uppkopplad för att meddela omvärlden om vår existens. Om vad vi gör eller inte gör, hela tiden. Det som inte står att läsa på facebook har liksom inte hänt. 

Ja, jag skriver också på facebook. Ibland. Om oviktiga saker. Viktiga saker. Om att jag just i dag gör så lite som möjligt. Men mest skriver jag här. Om lite och ingenting. För att jag tycker om att skriva. För att det är roligt att kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde i fjol vid den här tiden. Som en dagbok. Läsbar för alla som vill. En dagbok där jag väljer vad jag anser vara av sådan art att faktiskt vem som helst kan läsa det, utan att någon tar skada av det. Utan att hänga ut vare sig familjemedlemmar eller vänner. Jag skriver inte för att få en klapp på huvudet eller bekräftelse på min existens. Bekräftelse får jag av andra. Av mina nära och kära.    

Vad är det med mitt personnummer? Det måste vara något fel. Något som gör att olika instanser får upp det så fort något ska undersökas eller analyseras. För att nämna några: Statisktiska centralbyrån och Karolinska universitetssjukhuset.

Många har säkert fått en eller två enkäter med hundrafemtiosju frågor som ska besvaras enligt någon märklig graderingsskala från SCB. En eller två. Jag har fått minst tio! Nu senast var den riktad till andra tonårsdottern. Naturligtvis via mig, trots att hon är myndig. Har precis suttit och lyssnat på hennes telefonsamtal med en "utfrågare". Ja, nej, kommer aldrig ske, stämmer inte alls, varje dag, jag har inte matte, har aldrig hänt och jag vet inte. Stoltheten i hennes röst när hon lyckades svara på alla frågor på betydligt kortare tid än planerat gick inte att ta miste på.

Om man tänker på det här med databaser, register och andra ställen där information om den enskilde personen lagras riskerar man bli rädd. Hur många småbarnsföräldrar har inte fått riktad reklam hem i brevlådan? Någon vet alltså att jag har ett barn i en viss ålder. Någon. Tonårsdöttrarna blev för några år sedan kontaktad, via mig, angående en eventuell provfilmning. Det var alltså ett filmbolag som hade tillgång till något register där det stod att jag hade tvillingar. Och inte bara att jag hade tvillingar utan att jag hade tvillingdöttrar. Efter striden med kommunen ligger jag väl i något register över omöjliga personer, om jag inte ligger där redan nu. Det är inte utan att man undrar hur många olika typer av register det finns. Och hur många man figurerar i. Fast. Man kanske inte vill veta det. 

Det verkar finnas en fras som går att använda till mycket som de styrande i vår kommun tar sig för "gör om gör rätt". När det hett diskuterade förslaget lades fram i februari presenterades det för allmänheten på olika informationsmöten runt om i vår kommun. Skolnedläggningen som ingår i det framlagda förslaget gäller orten jag bor på. Om man tänker till det minsta kan man anta att ett sådant möte blir ganska välbesökt. Om man tänker till alltså. Jag kan säga att det gjorde man inte. Alls. Man lyssnade inte heller på de förhandsvarningar man fick. De varningar som gick ut på att det förmodligen skulle komma ganska många åhörare. Mötet hölls i en alldeles för liten lokal som man ändå bytte till eftersom den planerade lokalen inte rymde ens en tredjedel av besökarna. Så har det sett ut. De lokaler man hållit till i har varit för små. Till kvällens kommunfullmäktige hade man tänkt till. Nu skulle det minsann finnas plats för många åhörare. Man bokade idrottshallen. En extra brandinspektion hölls för att få ett tillfälligt tillstånd att inrymma 250 personer i lokalen. Alla som ville vara med på mötet skulle alltså få plats.

Bara man som besökare hade med egen stol...... 

Ibland knackar livet på. Gör sig hört. Liksom. Det har knackats en hel del här på sista tiden. Privat, offentligt och i största allmänhet. Hur mycket knackande orkar man med? Jag börjar svikta. Orken börjar ta slut. När slutar det knacka? Slutar det ens knacka? Att ha ont tär på vilken människa som helst. Fysiskt ont alltså. Min arm håller på att driva mig till vansinne. Den gör ont. Alla dagar i veckan. Dygnet runt. Det är bara graden av smärta som varierar. Nästan dagligen får jag frågan "hur är det med armen?" och "blir du inte bättre?". Snart vill jag bara skrika NEJ JAG BLIR INTE BÄTTRE! Men ni kan lita på att det kommer höras om/när jag blir bättre. För värken finns det i alla fall hopp om bättring. Men resten av livet då. Finns det hopp om bättring även där? Kommunens besparings/omstruktureringsförslag är det stora samtalsämnet på orten där jag bor. Frågetecknen är många. Svaren färre. Kan man bo kvar här? Går det att vända utflyttningstrenden? En bra dag svarar jag självklart JA på båda frågorna. En sämre dag är inte svaret lika självklart. Maken tittar på alternativ. Jag blundar. Jag vill bo kvar här. Vi valde att flytta hit för 10 år sedan. Valde. Vi valde livskvalité före närhet till köpcentrum och krogar. Vi valde att flytta till en plats där inte båda behöver arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop. Vi valde familjen. Jag tänker baske mig välja själv om/när jag flyttar.

Visst har det funnits tillfällen när avståndet till hemstaden känts långt. Oändligt långt. Som nu. När en är sjuk. Där. Och vi bor här. Det är jobbigt att inte bo nära vid tillfällen som dessa. Men oron blir inte större för att vi bor här. Lika lite som den blir mindre för att man bor där. Vetskap kan lugna. Det kan det. Man kan förbereda sig. På vad som komma skall. Vi vet hur det kommer sluta den här gången. Vi vet bara inte när.