Det tog ett tag. Innan möjligheten att blogga via mobilen kom. Det är ju inte så att jag suttit och väntat hysteriskt men nog har det hänt både en och två gånger att jag suckat. Jag menar, hur svårt kan det vara att få till? När det då äntligen var möjligt gick det naturligtvis inte att blogga från ajfånen. Nej du, då fick man vackert vänta ett tag till.
Nu sitter jag och väntar igen. Men inte på någon mobilapp. Nej då. Nu väntar jag på barn. Som klättrar, kryper, balanserar och ålar. Ja, ja, tänker du nu, de tröttnar snart. Pft! Släng in ett samarbetsmoment också, då tar det tid. Har väntat i fyra timmar nu. Enda hoppet ny är att de ska bli hungriga, snart. Fast det är inte ett okänt faktum att barn som har roligt inte blir hungriga, alls. Någonsin. Kanske är det bara ställets stängningstid som kan rädda mig. Det betyder i alla fall att det finns ett slut. Om sisådär tre-fyra timmar.

Det verkar vara halvpopulärt med släktträffar den här tiden på året. Jag vet inte om jag någonsin varit på en regelrätt släktträff utan vi har träffats vid olika högtider. Förr var det födelsedagar, jul och kanske någon eller några dagar under semestern som vi sågs. Nu är det, tyvärr, mest vid begravningar vi träffas. Inte speciellt upplyftande. Alls. I dag tog jag och Vilja saken i egna händer. Vi åkte på släktträff. Eller släktträff och släktträff. Jag råkade "snubbla" över en syster till Vilja förra veckan. Det visade sig att även en bror fanns i närheten. Efter lite kontakt via facebook var träffen ett faktum. Vi hoppade in i bilen och åkte några mil, i det fina vädret jag ställde för i går.

Det blev glada miner bland syskonen. Tror visserligen inte att de kände några släktband men kul hade de. Full fart i nästan två timmar.

Vilja var minst men visade ganska snabbt att det bara var till kroppsstorlek. Hon vek inte en tum. Som vanligt.. Man kan säga att hon höll i taktpinnen. 

Det var en trött tjej i bilen hem. Är helt övertygad om att det blir fler träffar. Vi människor hade faktiskt också en trevlig stund. 

..då kan ni tacka mig. Bara så ni vet. Jag har gjort allt i dag för att få slut på detta regnande. Först tog jag med mig yngsta dottern och en kompis till henne till en lite mindre stad inte allt för långt från oss. Det var liksom dags att döva det dåliga samvetet. Lite i alla fall.

Sedan gjorde jag något som förmodligen många av er tycker är att be om regn, men jag väljer att se det som jag gett upp. Resignerat. Lagt mig på rygg. Blottat strupen.

För vilken annan dåre väljer att tvätta bilen när det regnar eller nästan regnar   ? Efter ett varv i biltvätten blir man hungrig. För att mota bort de sista regntunga molnen åt vi middag.

På ett gatukök. Och tro det eller ej, men i kväll är det första kvällen på VÄLDIGT länge som det inte finns ett enda moln på himlen. Solen värmde riktigt skönt innan den försvann bakom grannens träd. 

Om jag får ett råd från en snickare hur jag på bästa och billigaste sättet spikar upp en bräda följer jag det rådet. Om sjukgymnasten säger till mig att jag måste göra den ena eller den andra övningen för att min axel ska bli bra gör jag så. När jag talat om för mina barn att det är farligt att simma i strömt vatten har de låtit bli att simma i just dessa vatten. När den som arbetar på bilbesiktningen säger åt mig att det snart går hål på en bromsslang ser jag till att den blir bytt. Skulle kunna hålla på så här i evigheter. Och rabbla exempel på råd man får. Råd man följer. Råd som kommer från de som begriper mer än man gör själv. Men alltså den här kommunen jag bor i... Om politiker eller tjänstemän får ett råd verkar det däremot vara mer regel än undantag att man INTE följer dessa. Man utvärderar de inte. Börjar tro att man inte ens överväger att det faktiskt kan vara ett bra råd. Oavsett om rådet man fick kan hjälpa till att spara flera tusenlappar. Kanske rent av hundratals tusenlappar. Handlar det om prestige? Det får man hoppas. Det vore än värre om det handlar om ren dumhet.  

Ibland känns det som man går med huvudet under armen.

Oftast uppstår den känslan när det är mycket runt mig. Veckan som gått var fulltecknad, av allsköns olika uppdrag. Jag har i perioder under de dagar som gått känt mig uppblåst av alla måsten.

Hur ska jag hinna med allt? Hinner jag med allt? Vem tar hand om hemmet? Misstänker att yngsta dottern tror jag sagt upp mig som mamma? Förvirringen har varit stor, ibland.

Ibland går det så fort att man hittar sig själv i en alltför brant utförsbacke, undrandes om man ska ta sig ner på fötterna eller om det slutar med ett magplask.

Ibland går allt bara som på räls, inga hinder, ingen förvirring man bara går på genom livet. Trallandes.

Vissa gånger har man fått upp farten så pass att man nästan får sladd i kurvorna.

I nästa sekund är livet enkelt, allt går på räls, det känns som man flyger bland molnen. Som någon bär en fram.

Men säg den lättnad som varar. Bäst vad det är vill man bara skrika ut sin frustration.

Men så länge man är säker i sig själv klarar man det mesta.

Om inte annat kan det vara skönt att ha en vän att luta sig mot.

Jag fick ihop allt. Till slut. Nu ligger en ny vecka framför oss. En vecka där yngsta dottern får stå i centrum. För att jag vill. För att jag kan. För att döva mitt dåliga samvete för den vi precis avslutar.

Tack Diggiloo-gänget för ett trevligt avslut på denna vecka och för all hjälp med bildillustrationerna till dagens inlägg!  

För alla er som någonsin undrat var alla semesterfirare håller till när det regnar kan jag tala om att jag har svaret. Att jag vet. Man skulle kunna säga att jag tagit reda på det i dag. Inte helt frivilligt visserligen. Men ändå. De sitter inte och häckar i sina husvagnar. De ligger inte i sina husbilar och löser korsord. De ålar inte omkring på golvet och letar navelludd i den hyrda stugan. De sitter inte heller i hotellbaren och dricker en kall öl eller sippar på ett glas vin. Nej då. De är på närmsta köpcentrum. Alltså jag skojar inte. Precis alla är där. Likt yra hönor irrar de runt mellan hyllor, letandes reafynd. Allt ska köpas. Av alla. Bara det är billigt. Kassakön ringlar sig genom halva butiken. Trycket är så hårt på kortläsarna att de säger upp sig, en efter en. Kontanter blir plötsligt hårdvaluta, på riktigt. Om du gjorde misstaget att inte uppsöka en toalett innan behovet fanns har du problem. Väntetiden i toalettkön gör att de flesta står med korsade ben och ett lätt ansträngt ansiktsuttryck som säger att de är redo att springa omkull samtliga för att slita tag i första bästa toalettdörr som öppnar sig och tränga sig in. De som tänkt sig en lugn stund sittandes runt ett bord för att fika, äta eller bara vila fick tänka om. Hungriga och trötta människor stapplar omkring mellan borden, alla vill sitta, alla vill äta - NU. 

Så, nu vet du. Längtar du efter lugn och ro på din semester? Åk till en badstrand första bästa dag det regnar. Törs nästan lova att du blir ensam.    

Vi har, som de flesta av er redan vet vid det här laget, en valp som går under namnet Vilja. Hon är en trevlig liten varelse som inte gör myckte väsen av sig. Hon är faktiskt väldigt tyst. Piper inte ens när hon behöver gå ut och göra sina behov. Nej då. Vilja går tyst ut i hallen och tittar lite försynt på ytterdörren. Det gäller alltså att vara på sin vakt om man vill slippa "olyckor" inne. Vi har, sedan hon kom hem, tränat henne i att inte gå ut trots att dörrarna står öppna. Detta för att inte riskera att hon smiter ut när ungar kutar ut och in här och glömmer stänga dörren. Under de få dagar vi hade sommarvärme stod både altandörr och ytterdörr öppna hela dagarna. Vi hade koll på valpen. Tyckte vi. En eftermiddag sitter jag, maken och tonårsdöttrarna i köket och pratar om det mesta när maken säger "jag tror hunden vill gå ut" och tittar mot ytterdörren. Jag och tonårsdöttrarna, som är precis lika nyfikna, tittade naturligtvis mot dörren. Där sitter Vilja, på insidan tröskeln, och tittar längtansfullt ut. Ena tonårsdottern går dit och säger "varsågod" varpå valpen kutar ut och gör sina behov. Månader av träning verkar äntligen sitta. Vi är helt överrens om att nu, nu kan hon det där. Hon har fattat att hon inte får gå ut fast dörren är öppen.

Några timmar senare sitter jag och maken i soffan. Tittar på något väldigt intressant på tv. Kanske var det en film, kanske var det inte det. Tonårsdöttrarna delar inte vår smak när det kommer till tv-program så de bestämmer sig för att cykla till macken. Jodå, de har både körkort och bil. Kanske var det ett miljötänk som vaknat till liv, kanske hade de bara lite överskottsenergi de behövde bli av med. Jag och maken stannade i alla fall i soffan. Efter ett tag ringer makens mobiltelefon. Absolut inget ovanligt. Alls. Jag hör bitar av samtalet. Det låter så här: "Nej, jag tittar på henne nu" och "när du säger det så flåsar hon ganska mycket". Hjärnan börjar snurra. Vem sjutton pratar han om? Det kan inte vara yngsta dottern. Hon skulle sova över hos en kompis så hon var inte hemma. Jag satt i soffan och jag flåsade inte nämnvärt. Faktiskt inte alls. Någon annan "hon" fanns inte hemma. Men vänta nu, Vilja var ju hemma och hon är en "hon". Jag väntade. Och väntade. Hörde maken tacka den som ringt. Maken kommer in till soffan och berättar vad han i andra änden av telefonen sagt. Han hade sett tonårstjejerna cykla förbi deras hus. Strax efter såg han ett vitt litet streck. Ett streck som var väldigt lik vår Vilja. När strecket inte kom ikapp cyklarna och de på cyklarna inte lade märke till strecket vände strecket om och sprang åt andra hållet. Vilja hade gått ut genom en öppen dörr, utan lov. Hon hade alltså inte alls lärt sig det vi trodde. I alla fall inte fullt ut. Två skrattande tonårstjejer som försvann på cyklar blev för stor frestelse för en liten valp. Nu gäller det att passa på den lilla valpen ett tag till, när dörrar är öppna och tonårstjejer drar iväg.