Vi har, som de flesta av er redan vet vid det här laget, en valp som går under namnet Vilja. Hon är en trevlig liten varelse som inte gör myckte väsen av sig. Hon är faktiskt väldigt tyst. Piper inte ens när hon behöver gå ut och göra sina behov. Nej då. Vilja går tyst ut i hallen och tittar lite försynt på ytterdörren. Det gäller alltså att vara på sin vakt om man vill slippa "olyckor" inne. Vi har, sedan hon kom hem, tränat henne i att inte gå ut trots att dörrarna står öppna. Detta för att inte riskera att hon smiter ut när ungar kutar ut och in här och glömmer stänga dörren. Under de få dagar vi hade sommarvärme stod både altandörr och ytterdörr öppna hela dagarna. Vi hade koll på valpen. Tyckte vi. En eftermiddag sitter jag, maken och tonårsdöttrarna i köket och pratar om det mesta när maken säger "jag tror hunden vill gå ut" och tittar mot ytterdörren. Jag och tonårsdöttrarna, som är precis lika nyfikna, tittade naturligtvis mot dörren. Där sitter Vilja, på insidan tröskeln, och tittar längtansfullt ut. Ena tonårsdottern går dit och säger "varsågod" varpå valpen kutar ut och gör sina behov. Månader av träning verkar äntligen sitta. Vi är helt överrens om att nu, nu kan hon det där. Hon har fattat att hon inte får gå ut fast dörren är öppen.

Några timmar senare sitter jag och maken i soffan. Tittar på något väldigt intressant på tv. Kanske var det en film, kanske var det inte det. Tonårsdöttrarna delar inte vår smak när det kommer till tv-program så de bestämmer sig för att cykla till macken. Jodå, de har både körkort och bil. Kanske var det ett miljötänk som vaknat till liv, kanske hade de bara lite överskottsenergi de behövde bli av med. Jag och maken stannade i alla fall i soffan. Efter ett tag ringer makens mobiltelefon. Absolut inget ovanligt. Alls. Jag hör bitar av samtalet. Det låter så här: "Nej, jag tittar på henne nu" och "när du säger det så flåsar hon ganska mycket". Hjärnan börjar snurra. Vem sjutton pratar han om? Det kan inte vara yngsta dottern. Hon skulle sova över hos en kompis så hon var inte hemma. Jag satt i soffan och jag flåsade inte nämnvärt. Faktiskt inte alls. Någon annan "hon" fanns inte hemma. Men vänta nu, Vilja var ju hemma och hon är en "hon". Jag väntade. Och väntade. Hörde maken tacka den som ringt. Maken kommer in till soffan och berättar vad han i andra änden av telefonen sagt. Han hade sett tonårstjejerna cykla förbi deras hus. Strax efter såg han ett vitt litet streck. Ett streck som var väldigt lik vår Vilja. När strecket inte kom ikapp cyklarna och de på cyklarna inte lade märke till strecket vände strecket om och sprang åt andra hållet. Vilja hade gått ut genom en öppen dörr, utan lov. Hon hade alltså inte alls lärt sig det vi trodde. I alla fall inte fullt ut. Två skrattande tonårstjejer som försvann på cyklar blev för stor frestelse för en liten valp. Nu gäller det att passa på den lilla valpen ett tag till, när dörrar är öppna och tonårstjejer drar iväg.      

 

Steve

9 juli 2012 17:31

Fyrfota familjemedlemmar skänker glädje, och oro, till vardagen.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

16 juli 2012 19:31

Det här var mer oro än man behöver, fast vi inte visste om det när det skedde.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...