Tittade på Rapports nyhetssändning kl.18 tidigare i kväll. De visade, som alla andra nyhetsprogram, ett inslag om den tragiska massolyckan på Tranarpsbron. De hade en reporter på plats. Det skulle alltså bli liverapportering från olycksplatsen. Liverapporteringar är viktiga. Oavsett. Tydligen. Reportern stod i dimma och mörker. Om det inte vore för de blinkande lamporna i bakgrunden, som skvallrade om att något pågick där, hade han kunnat stå vart som helst i Sverige. Förslagsvis på ett varmare ställe. Det hade både han och vi tittare tjänat på. Stackarn frös så han skakade. Näsan var ilsket röd av köld. Det ångade ur munnen. Munnen som knappt rörde sig. Munnen som hade lite svårigheter att formulera alla ord som skulle sägas. Troligen hade kölden tagit all rörlighet. Men benen. De verkade fungera. Man såg inte benen i tv-rutan men de skakade så hela karl hoppade. Jag kommer knappt ihåg vad han sa. Skakningarna, den röda näsan och talsvårigheterna tog liksom all plats. Men det var en liverapportering. 

Vad tittar du på? Alltså inte "vad glor du på". Vad tittar du på? Om jag bara tänkt efter lite så hade jag insett vilken fantastiskt dum fråga det är att ställa här. Svaret blir ju, oavsett vem av er som svarar, din blogg. för det är ju precis vad du tittar på just nu. Men om jag försöker formulera om frågan lite. Vad har du tittat på mest i dag? Eller kanske inte under hela dagen. Jag menar nog den sista timmen. Vad har du tittat på mest den senaste timmen? Jag vet vad jag tittat på. Under den senaste timmen.

Jag eldar, eldar lite till och sedan eldar jag lite mer. Termometern visar snart -20 grader. Ute alltså. Oavsett vad termometern visar inne, 26,2 grader, så fryser jag när jag ser hur kallt det är ute. Alltså eldar jag. Kan inte påstå att familjen är så förtjust i detta fenomen alla gånger. Men de börjar vänja sig. Har jag sett. De klär inte av sig lika ofta. Det händer till och med att en eller annan sitter under en filt i soffan. Fullt påklädd. Jag hade total ensamrätt på det förut. Blev snudd på hånad för det. Men inte nu. Nu sitter de där. Under värmefilten. 

En vecka har gått. En vecka av svängningar, full fart, glädje, funderingar, eftertanke, oro, självinsikt och vila. Oron är inte borta. Den finns i allra högsta grad. Vad jag oroar mig över? Att inte själv få bestämma vad jag mår bäst av. Att inte få bestämma vart jag vill vara. För är det något jag lärt mig det senaste året så är det att inte lita blint på vad som sägs. Det kan svänga fort. Eller precis när man tycker att allt verkar bra, när man har landat. Det är just det jag är rädd för nu. Att allt ska förändras. Precis när jag funnit mig till rätta. När jag känner att jag börjat andas. Men. Jag ska försöka stänga av. Jag ska leva i nuet. Njuta av utmaningen jag befinner mig i. Jag ska vara blind för det negativa som kan tänkas passera mitt liv. För det är precis det. Det ska bara passera. Inte stanna kvar. Däremot ska jag hålla hårt i positiva händelser. Glädjas åt det lilla. Som jag gjorde när jag tittade igenom bilderna från 1:a adventshelgen och hittade det här suddiga kortet. 

Ett perfekt fångat ögonblick! 

Kanske är det mitt nya jobb, kanske är det att det precis börjat ett nytt år eller så har jag helt enkelt tänkt. Jag vet inte. Men en sak vet jag. Det är dags att möblera om i mitt liv. Prioriteringarna ska ligga där jag tycker det känns rätt. Inte där andra tycker de ska ligga. Jag ska prioritera mitt eget välbefinnande. De eventuella energitjuvar som kan tänkas finnas eller dyka upp i min omgivning ska flyttas långt bort. Så fort det bara går. Om jag mår bra mår de i min omgivning bra. Mår de i min omgivning bra mår jag bättre. Kan inte bli mycket bättre.

Det är dags att krypa fram nu!

Vilken dag! Den började lite trevande. Fortsatte med en skvätt panikkänsla. Övergick i förvåning. Växlade till glädje. Sen. Sen gick dagen i 180 knyck. Hela tiden! Men jösses så roligt. Och givande. Och intensivt. Och så fullständigt utmattande. På ett positivt sätt. Det var längesedan jag kände mig så tom i bollen, samtidigt som jag känner mig överbelastad på samma ställe. Jag har gjort min första dag i en förberedelseklass för invandrarbarn. Och jag kan ärligt säga att jag gör gärna 100 till. Minst. Vilka fantastiskt glada och förväntansfulla barn! Trots att jag inte kan ett enda ord på deras språk och de inte kunde ett enda på mitt språk har vi pratat och skrattat med varandra hela dagen. Lärt av varandra. Ser fram mot morgondagen. Jag. Som de senaste månaderna bävat för varje ny arbetsdag. Som sovit dåligt och haft ont i magen. Ibland måste man tydligen våga ta ett steg i okänd riktning. Prova på något nytt. Något främmande. Utmana sig själv. Ja, jag vet att det endast gått en dag. Men jag väljer att gå på magkänslan. Den som säger att det här kommer bli bra. För jag mår bättre än jag gjort på länge. 

Pimpelpremiären kom och gick. För vissa blev det en minnesvärd dag, i positiv mening. För oss andra blev det en dag full av frisk luft, mängder av skratt och noll fiskar. Jag minns inte när jag skrattade så hjärtligt och mycket senast. Ökade nog på min livslängd med ett par år. Minst. Våra vänner Bubblan och Bubbelhållaren var med. När Bubbelhållaren, som för övrigt likt mig blev utan fisk, kom med förslaget att nästa som fick en fisk skulle sjunga "Hej tomtegubbar" högt och ljudligt brast det för mig. Jag skrattade så tårarna rann och magen värkte. Såg framför mig hur övriga fiskare på isen vred sina huvuden mot vårt gäng och tittade som vore vi ett gäng förrymda dårar. Mitt i allt detta skrattande hör jag maken säga "jaha", ta ton och börja sjunga "Hej tomtegubbar". Det tog en stund innan vi kunde andas normalt igen, kan jag säga. Men när vi äntligen fann lugnet och slutade skratta hysteriskt, säger Bubbelhållaren "nästa som får upp en fisk får banne mig sjunga "Oops I did it again och rulla på höfterna - samtidigt som fisken dras upp". I det läget var jag nära att veva upp min lina. Jag menar, vem vill rulla på höfterna? Vid den här åldern kan de ju för sjutton gå ur led. Ingen behövde rulla på höfterna eller sjunga heller för den delen. Vi åkte hem. Kanske var det hotet om höftrullningar som fick oss alla att längta hem - samtidigt.

Vardagen startade med raketfart. Jag formligen flög ur sängen när klockan ringde. Med ögon som hängde i knähöjd och ben som vägde ett ton vardera släpade jag mig ner för trappen. Det var liksom lika bra att starta dagen. Hade jag tvekat och suttit kvar på sängkanten är risken stor att jag somnat sittande. Efter några telefonsamtal och ett gäng timmar senare stod det klart. Det här året startar jag med helt andra arbetsuppgifter än jag hade det förra. Jag byter arbetsplats. Jag byter arbetskamrater. Spännande. Pirrigt. Utmanande. Det är visserligen bara tillfälligt. Men ändå. Det är nog precis vad jag behöver. Lite andrum. Lite distans. 

Jag litar på mina barn. Det gör jag. Eller barn. Jag vet inte. Är man barn när man passerat 18 år? Jo, det är man nog. Man är barn hela livet. Mina barn kommer vara det i alla fall. Barn. Hela livet. Men det är jobbigt när barnen växer upp. När de börjar sitt vuxna liv. När de börjar jobba. När de börjar förbereda sig för ett liv utanför mitt. Ändå är det just detta man förberett dom på. Hela uppväxten har liksom gått ut på att förbereda de små liven på att klara sig själva. Vara trygga i sig själva. Våga kliva fram. Ta ansvar.

Myndige sonen tog ett rejält kliv. Han bor i ett annat land. På en ö. Och det går bra. För sonen. Han jobbar "på kontor". Sitter i tryggt förvar. Tonårsdöttrarna däremot. De sitter inte inne på något kontor. Nej då. Den ena har jobbat efter vägarna. Anläggare heter det visst. Hon verkar dessutom tycka om jobbet så risken finns att hon står efter vägarna igen till våren. Och handen på hjärtat. Hur ofta respekterar du vägarbetsskyltarna? Hur ofta sänker du hastigheten när du passerar ett vägarbetsområde? Där min dotter står. Precis. Så ja. Jag är orolig när hon jobbar. Inte för att jag inte litar på henne. Nej då. Det är dom som passerar henne jag har svårt att lita på. Den andra tonårsdottern då? Jag körde förbi henne i dag. När hon jobbade.

Gissa hur det känns att ha en timmerbilskörande unge ute efter vägarna. När det är vinter, mörkt, fullt med djur som kutar över vägen och halt. Lägg sedan till de som inte anpassar hastighet efter väglag, de som kör som de äger vägarna och andra som av en eller annan anledning inte respekterar övriga trafikanter. Det är alltså inte det att jag inte litar på dottern. Inte alls. Men jag är orolig. Det är jag.

Jag vet att mina barn arbetar med det de vill jobba med. Att de trivs. Tycker det är roligt att gå till jobbet. Naturligtvis är det bra. Kanon om man ska vara ärlig. Men det hjälps inte. Jag är orolig. Inte så att jag sitter och äter upp varenda nagel. Jag kan göra allt precis som vanligt. Men tanken finns där. Absolut. Men min oro skulle aldrig få mig att bromsa mina barn. Inte en chans. Då skulle jag tala mot mig själv. Man ska göra det som känns rätt. Råkar det vara så att det som känns rätt dessutom är kul - då är man i mål! Tre av fyra verkar vara i mål just nu i sina liv. Den fjärde är på väg in i tonåren så det som känns rätt och kul i dag är inte det i morgon. För min del vet jag precis vad som känns rätt och kul, om jag tänker på morgondagen. Isfiskepremiär!

Det är mycket som går i repris den här tiden på året. Man ska titta på nyheter som varit, felsägningar, idrottsbedrifter, idrottsmissar och gud vet allt. Tittar man inte på tv så pratar man om årets som gått. Vad man gjort, vad man borde gjort och vad man önskar ogjort. Vi har en annan "repris". Under det senaste året har jag åkt in och ut på sjukhus med yngsta dottern några gånger. Allt på grund av ett litet bihang som ingen vet varför vi har i vår kropp. Ett bihang som tydlilgen har som uppgift att retas och med retas menar jag göra ont. Väldigt ont. I går var det dags igen. Yngsta dottern vaknade tidigt. Väldigt tidigt, om du frågar mig. Hon hade ont i magen. Jätteont. Men tydligen inte så ont att hon ville väcka mig. Kanske trodde hon att det skulle gå över. Som det faktiskt gjort förut. Men det gick inte över. Vi fick åka till sjukhuset. Igen. Har man besökt en akutmottagning i mellandagarna vet man att man inte vill göra om det. Någonsin. Men där var vi, yngsta dottern och jag. Och väntade. 

Tror vi satt två timmar i väntrummet. Och väntade. Alla andra som väntade försvann. En efter en. Antingen blev de uppropade och försvann in genom den gröna dörren eller så tröttnade de på väntan och gick hem. Men vi väntade. Tänkte att de gör nog så gott de kan. Det blir nog vår tur snart. Och det blev det.

Eller. Vi fick byta ut väntrummet mot ett undersökningsrum. Som blev ett väntrum. För så blir det väl när man får vänta. Och vänta. I ett rum. Då blir det väl ett väntrum?

Det sattes en nål i flickebarnets arm. Prover togs. Ett id-band fästes runt handleden. Sedan väntade vi. På doktorn. Doktorn som skulle tala om att "jodå, det är det där onödiga bihanget som spökar igen". Doktorn som skulle tala om vart vi skulle fira nyår. Doktorn kom. Doktorn klämde försiktigt på vansinnigt öm mage. Doktorn lyssnade på hjärta och mage. Doktorn sa att proverna såg bra ut. Kanske fick vi åka hem. Om vi ville. Att vi ville! Man skulle bara ta en ny temp. För säkerhets skull. En temp som visade att kroppstemperaturen gått upp 0,2 grader. Då blev det till att avvakta. Inte åka hem än. Ny temp måste tas. Vi måste vänta. Och var det något vi kunde vid läget så var det just att vänta. Så. Vi väntade. 

Ny temp togs. Ingen skillnad. Den var varken högre eller lägre. Doktorn kom in. Försökte frenetiskt tugga ur munnen och rensa tänderna med tungan. Samtidigt talade han om att vi fick åka hem. Med ett tillägg. Vi måste komma in dagen efter för ny provtagning, om problemet kvarstod. Vad jag svarade? ABSOLUT! Vi kommer. När ska vi vara här? Och med det packade vi oss ut från sjukhuset. Om vi åkte hem? Kanske inte direkt. Vi tog en liten omväg.