Jaha. Från att ha haft soliga och helt underbara dagar blev det höst med ihållande regn över en natt. Ja, ja, jag vet att man inte ska klaga. Jag vet. Men. Detta regnande är inte kul. Måste hela höstens regn komma på några få dagar? Eller tänker det regna ända fram till minusgraderna och då slå över i snö?

När det regnar som det gör finns det tid att fundera över mycket. Eller. Jag funderar mycket mer när det är dåligt väder. Vad kan man göra för att fler ska välja att bo "på landet"? Vilka aktiviteter behöver folk som bor på landet? När ska jag putsa fönstren? Ska jag måla ett stort utropstecken med tavel- och magnetfärg på köksväggen? Borde jag engagera mig politiskt? Vad krävs för att en skola på landsbygden ska bli Sveriges bästa skola? Ska jag försöka ge mig ut i älgskogen till helgen? Ja, du ser, frågorna är många och olika. Och det fortsätter regna..   

Helgen har gått i träningens tecken. Lördag och klockan var ställd på 04.50, det gäller att inte sova bort dagarna om man ska träna. Trött och knappt vid medvetande släpade jag mig upp. På med kläder som passade dagens aktiviter. En sväng med tandborsten och sedan var jag redo. Redo att anta dagens utmaning.

Tänk att pulsen slår som ett skenande godståg varje gång. Andetagen fastnar i bröstkorgen som känns som ett par för trånga jeans på 80-talet. Munnen blir torr. Tungan sitter som ett läskpapper i gommen. Men några stegpinnar senare lugnar kroppen ner sig. Luften kommer både ut och in i lungorna. Salivien börjar produceras mer normalt. Allt i samma takt som dimman lättar.

Jo, jag är på älgjakt. Och bilderna ovan är tagna på samma ställe, med tio minuters mellanrum. Och vilken helg det blev! Lördagen var ganska lugn. Sett ur mitt perspektiv. En älgko med två kalvar passerade tornet vi satt på, men vi tittade åt ett annat håll så vi missade dom. Det var det närmaste älg vi kom den dagen. Om man inte räknar knaket vi hörde när vi var på väg till bilen. (Vill redan här varna känsliga för att det framöver i denna historia kan komma bilder som vissa kan se som stötande eller otäcka) Jag hängde mig krampaktigt i kamratens tröja. Väste tyst "jag vill inte vara här".

Om du någon gång sett en film där de så där lite dovt i bakgrunden spelar upp tunga snabba hjärtljud kan jag säga att det förmodligen är från en hysteriskt rädd människa de fått dessa ljud. Att inte hjärtslagen hördes milsvida är för mig en gåta. Hjärtat slog så huvudet höll på att sprängas. Det är inte omöjligt att hjärtat faktiskt under en kort stund hoppade ut ur kroppen.

Tur det var någon som fångade det.

Vad det var som knakade? Ja, inte var det en älg i alla fall. Det var en passkytt som stannat kvar för att röja undan lite sly.

Dag två, klockan ringde 04.50 Samma procedur som dagen innan. Släpade mig upp, klädde på mig och borstade tänderna för att sedan åka till skogs. Igen. Den här gången fick vi inget torn att klättra upp i. Den här gången satt vi lågt, väldigt lågt. Med skogen alldeles bakom ryggen. Fattar du hur många älgar som kan smyga sig på dig när du sitter så?

Mitt huvud snurrade och snurrade, ända tills mig kamrat frågade om jag trodde att jag hade älgar i ryggen. Då kände jag att det kanske var ett lite irrationellt beteende. Jag slutade inte titta bakåt men jag tittade inte lika ofta. Hann inte för det brann av ett skott inne i skogen. Nu var det allvar! Snart skulle jag stå där, med en älg väldigt nära mig. Det var nu träningen skulle börja. Men först måste älgdragaren hämtas, av oss.

När man sitter i en bil och åker längs en skogsväg är det älgar man förväntar sig se. En älg som kommer skenandes över vägen. Vi fick oss en angenäm överraskning. Precis framför vindrutan kom en kungsörn flygandes - rakt mot oss! Dom är stor dom där örnarna. Mäktiga liksom. Men lika fort som den kom flygandes mot oss var den borta. Det var med andra ord bara att ta tag i det vi skulle göra, hämta älgdragaren. En älgko skulle dras fram ur skogen eller "apslyn" som skytten sa. Apsly heter det tydligen när det är så tjockt med småträd att man knappt kan ta sig fram.

I samma takt som jag kryssade mig fram över stockar, stenar, mossa och genom buskar minskade mängden luft jag fick i mig. Och där låg hon. Insprängd i moder naturs famn. Då tappade jag fattningen, en tiondels sekund. Eller det var nog inte fattningen jag tappade, jag tappade farten. Och närkontakten med min kamrat. Vilket i sin tur gjorde att jag blev kvar på ena sidan älgen och kamraten fortsatte till andra sidan. 

Upptäckte då och där att om jag tittade genom kameralinsen blev det inte lika läskigt. Det blev hanterbart. Så pass att jag kunde bena ut att jag verkligen inte var illa berörd av att det låg ett dött djur framför mig. Att det låg inälvor och blod bland mossan gjorde inte heller något. Kroppen i sig gjorde inte heller så mycket. Faktiskt. Men huvudet. Det är där det läskiga och otäcka är. Det är när huvudet blir synligt jag tappar fattningen, totalt. Det är då paniken tar över och andningen upphör. Skönt ändå att kunna hitta kärnan i paniken. 

Älgen kördes tillslut ut ur "apslyn" och drogs upp till jaktkojan där den skulle flås och hängas upp. Jag ställde mig på behörigt avstånd och tog skydd bakom kameran. Tills kamraten bad mig komma och hjälpa henne. Gissa vad jag gjorde. 

Jag gjorde det. Jag hjälpte kamraten. Jag höll i ett framben. Stod alltså vansinnigt nära huvudet på älgen! Länge. Det börjar äntligen gå åt rätt håll.

Jag var tvungen att knäppa ett kort när jag stod där. Med ett fast och ganska bestämt tag om benet. För att ha bildbevis. På att jag faktiskt gjorde det. För i ärlighetens namn har jag lite svårt att tro på det själv. 

Jag kan skratta åt eländet nu. Och jag kan säga att jag aldrig mer kommer boka en helg utan att först noga undersöka vad det kan tänkas vara för aktiviteter på gång just då. Yngsta dottern tyckte vi var världens bästa föräldrar då på kvällen och vi var helt ok dagen efter, men nu.. Nu är vi tillbaka i gamla hjulspår. Tjatmorsa och gnällfarsa, det är vi det. Vardagen har liksom landat här. Läxor, tider att passa och plikter att sköta. Att vi föräldrar också hamnat mitt i vardagen verkar ha mindre betydelse. Man måste förstå att barn, och vuxna barn för den delen, är trötta efter en dag i skolan eller på arbetet. Hur vi föräldrar gör/orkar är det nog ingen, unge eller vuxna ungar, som förstår eller vill veta. Att vi arbetar, handlar, tvättar, lagar mat och plockar i/ur diskmaskin är bara som det ska. Vi blir aldrig trött, less eller allmänt uttråkad. Eller? Kanske är det så att vi, ordagrant, ska slita ut en generation i taget. Fast å andra sidan, som man bäddar får man vackert ligga..

Eftersom jag har det arbete jag har är den ena dagen inte den andra lik. Förra veckan upptäkte vi blåbär och svamp.

Vi lärde oss vilka svampar man inte ska äta.

I dag tittade vi på Fem myror är fler än fyra elefanter.

Det var inte i går jag såg dessa karaktärer, trots det sitter replikerna. Men hur de tänkte när de bestämde sig för att ha med förnamn på Ö, på tjejer, undrar jag.

Var det genustänk redan då? Finns det verkligen någon flicka/kvinna/tant/dam där ute som heter Öllegård? I förnamn?

Mellan alla måsten innan och efter arbetet hinner jag åka lite bil också. Bäst som det är dyker det upp något småroligt efter vägarna.

För visst var det lite kul?

Det händer att vi vuxna är så där lagom egoistiska också. Så där så vi bjuder över vänner på lite mat och umgänge. Det gjorde vi i lördags. Och ja, vi drack kanske en öl eller ett glas vin till maten, det gjorde vi. Ska man vara petig kanske det blev två glas. Och ja, vi blev lite sångsugna. Som de vuxna vi är sjöng vi det yngsta dottern tyckte var bra låtar att sjunga, "klappa händerna när du är riktigt glad", "huvud, axlar, knä och tå" och klassikern "jag vill vara din Margareta". Sedan var det slut på det roliga.

Man kan tycka att vi valde fel lördag. Det kan man tycka. Man kan även tycka att ena tonårsdottern (som faktiskt inte är tonåring längre) borde ha mer tålamod med oss vuxna. 

Att vara förälder har sina prövningar. Oavsett ålder på barnet. Vissa prövningar är angenäma andra vill man aldrig utsättas för. Sedan finns det prövningar man kan skratta åt. Efter några år. Kanske. Jag och maken lovade yngsta dottern en tripp till Gröna Lund i sommar. Har man lovat så har man. I fredags var det dags att genomföra trippen. Vi gruvade oss, maken och jag. Yngsta dottern räknade ner och längtade. Lördagen var dagen D. Vi vaknade i ett regnigt Stockholm. Kanske skulle det inte bli så mycket folk trots allt. Jag menar, vilka vill gå på ett nöjesfält i regn? Nu vet jag svaret. ALLA tonårstjejer. Precis ALLA! Vi kom dit kring lunchtid och det gick inte att missa vilket kaos det skulle bli. Vart vi än tittade såg vi tonårstjejer med plakat och ansikten prydda av pojkbandets namn. Skriken ökade i takt med att klockan gick.

Vet du vad bandet heter? Jag vet. Jag kan till och med texten på låten de sjöng. Jag vet vad mamman till ena pojken heter. Jag vet hur hon ser ut. Jag vet mer än jag vill om dessa pojkar. Har liksom inte haft något val.

Vi hade änglars tålamod, jag och maken. Vi väntade och fanns tillgängliga, i tio timmar! Vad vi gjorde?

Tittade på en ekorre. 

Åkte kvasten. Mot bättre vetande. Jag har mig veterligen aldrig åkt någon berg-ochdalbaneliknande karusell i hela mitt liv. Varför jag tyckte att denna var ett alternativ vet jag inte. Kanske var det tristessen av att bara sitta. Kanske var det någon sorts dödslängtan. Kanske var det bara en sak jag behövde stryka från saker-att-göra-innan-jag-dör-listan. Vet att det sista jag sa innan vi åkte iväg var "om jag dör, måste du ta hand om barnen" till maken. Han skrattade lite lätt och sa "klart jag gör det!". Jo, jag överlevde. Och nej, jag kommer inte åka den igen.

När vi vaknade i morse sken solen från en nästan klarblå himmel. Efter en snabbtitt på facebook sken jag ikapp med solen. Yngsta dotterns sista statusuppdatering löd "Kommer somna med tårar på kinderna och ett STORT leende på läpparna!! Tack så sjukt mycket mamma och pappa för att vi åkte hit!! Älskar er otroligt mycket!!".    

Jag har en vän, sedan många år tillbaka. Ska vi vara petig har vi känt varandra i drygt 40 år. 40 år? Har tiden verkligen gått så fort? Ja, det verkar inte bättre. En gång i tiden, ja det var naturligtvis väldigt länge sedan, bodde vi snett mitt emot varandra. Vi hängde med varandra dagligen. När vi inte träffades pratade vi i telefonen. I timmar. Till våra föräldrars stora förtret. De kunde inte förstå vad vi hade att prata om, vi hade ju trots allt umgåtts hela dagen. Men snälla nån, som barn och ungdom har man väl alltid något att prata om. Något man glömt berätta. Något man glömt fråga.

Vi lekte, vi bakade, vi kokade makaroner i vatten och åt med mängder av ketchup till, vi badade, vi byggde snögrottor, vi sov över hos varandra, vi cyklade, vi skvallrade, vi delade hemlisar, vi växte upp och vi växte åt olika håll. Vännen flyttade. Bytte stad. Jag bodde kvar, kvar i vår barndoms stad. Åren gick. Vi pratade i telefon två eller tre gånger per år, max. Men vi behöll kontakten.

Nu ses vi en gång per år, minst. Vi pratar med varandra i telefon. Vi kommenterar varandras bilder på Facebook och Instagram. Det händer faktiskt att vi "chattar". Kort sagt, vi har lyckats förbli vänner, trots att det skiljer 50 mil mellan våra hem. Nu har våra barn börjat lära känna varandra. Börjat kräva att vi ska träffas. De håller också kontakten med varandra, på ungdomars vis. Det är sms, mms, facebook, instagram, kik och allt vad det nu heter. De pratar inte bort flera timmar i telefonen, de skickar korta meddelanden - 25 stycken på en kvart. Och ja, jag ställer ibland frågan hur sjutton man kan skicka 25 sms på en kvart.

Vi träffades i dag, min vän och jag. Ja, våra barn träffades också. Barnen började naturligtvis smida planer om när de skulle träffas nästa gång. Även om jag ibland kan tycka att det tjatas, att det kanske inte är nödvändigt att bestämma något precis just nu, kan jag ändå se en stor fördel med tjatet. Tjatet betyder att jag och min vän kanske kommer träffas en gång extra per år. Och vem vet, vi kanske ses redan i advent. 

Avslutade ett tidigare inlägg med att jag ville ha kvar värmen ett tag till. Inte för att jag ville sola eller bada. Nej för något helt annat. Något jag inte vågade nämna. Men nu törs jag.

Det hann bli EN gurka i alla fall. Tänk att man kan bli så glad för en gurka. Ni som hängt med ett tag vet hur turerna har gått. Ni vet att det inte blivit så mycket som en gurkplanta ens. Så, ja. Jag är glad. 

Ett dygn. 24 timmar. Med vänner. Det är inte dumt det. Alls. 

Vi har ätit gott. Jodå, vi drack lite gott också. Vi åkte båt. Naturligtvis INNAN vi drack lite gott. Vi pratat till långt in på natten. Om ingenting. Om allt. Vi har umgåtts. Vi har njutit. Och vem kan inte göra det med en utsikt som denna?

Kamraten och jag tog en biltur på förmiddagen. Till Rotsidan. En liten del av Höga Kusten.

Behöver jag säga att det var underbart?

En liten parantes mitt i allt det vackra. Vi passerade en kohage. Trodde jag. Därför trodde jag även att det var en ko som stod på sidan av vägen. Att det var kossans juver jag såg. Men just det där juvret saknade spenar.. 

Om man skrapar lite på ytan kan man få se och höra både det ena och det andra. Ibland dyker det upp trevliga överraskninga när man skrapar lite.

Ibland är det med fasa man ser vad som doldes under ytan. Törs du skrapa på ytan? Jag gjorde det och såg det här (artikel från Aftonbladet). Just nu finner jag inga ord. Är helt enkelt för irriterad, förvånad, besviken och arg. Visst är det 2013? Visst lever vi i en modern tid? Nog kan man väl säga att vi lever i en upplyst värld? En värld där vi dagligen pratar och läser om alla människors lika värde. Där vi pratar om att alla människor ska behandlas lika. Slutar det gälla när grannen inte blir den man tänkt sig? Hur vet vi att "andra" människor är "ofarliga"? Kanske bor det en Josef Fritzl till höger om dig eller en Ariel Castro till vänster. Fast det värsta måste nästan vara om någon i din direkta närhet skulle bli diagnostiserad som tex autist. Hur sjutton löser du det? Avsäger dig släktskapet? Flyttar utomlands? Eller. Skaffar du dig kunskap och öppnar dina sinnen? Jag hoppas verkligen på det sista.