Jag kan skratta åt eländet nu. Och jag kan säga att jag aldrig mer kommer boka en helg utan att först noga undersöka vad det kan tänkas vara för aktiviteter på gång just då. Yngsta dottern tyckte vi var världens bästa föräldrar då på kvällen och vi var helt ok dagen efter, men nu.. Nu är vi tillbaka i gamla hjulspår. Tjatmorsa och gnällfarsa, det är vi det. Vardagen har liksom landat här. Läxor, tider att passa och plikter att sköta. Att vi föräldrar också hamnat mitt i vardagen verkar ha mindre betydelse. Man måste förstå att barn, och vuxna barn för den delen, är trötta efter en dag i skolan eller på arbetet. Hur vi föräldrar gör/orkar är det nog ingen, unge eller vuxna ungar, som förstår eller vill veta. Att vi arbetar, handlar, tvättar, lagar mat och plockar i/ur diskmaskin är bara som det ska. Vi blir aldrig trött, less eller allmänt uttråkad. Eller? Kanske är det så att vi, ordagrant, ska slita ut en generation i taget. Fast å andra sidan, som man bäddar får man vackert ligga..

Eftersom jag har det arbete jag har är den ena dagen inte den andra lik. Förra veckan upptäkte vi blåbär och svamp.

Vi lärde oss vilka svampar man inte ska äta.

I dag tittade vi på Fem myror är fler än fyra elefanter.

Det var inte i går jag såg dessa karaktärer, trots det sitter replikerna. Men hur de tänkte när de bestämde sig för att ha med förnamn på Ö, på tjejer, undrar jag.

Var det genustänk redan då? Finns det verkligen någon flicka/kvinna/tant/dam där ute som heter Öllegård? I förnamn?

Mellan alla måsten innan och efter arbetet hinner jag åka lite bil också. Bäst som det är dyker det upp något småroligt efter vägarna.

För visst var det lite kul?

Det händer att vi vuxna är så där lagom egoistiska också. Så där så vi bjuder över vänner på lite mat och umgänge. Det gjorde vi i lördags. Och ja, vi drack kanske en öl eller ett glas vin till maten, det gjorde vi. Ska man vara petig kanske det blev två glas. Och ja, vi blev lite sångsugna. Som de vuxna vi är sjöng vi det yngsta dottern tyckte var bra låtar att sjunga, "klappa händerna när du är riktigt glad", "huvud, axlar, knä och tå" och klassikern "jag vill vara din Margareta". Sedan var det slut på det roliga.

Man kan tycka att vi valde fel lördag. Det kan man tycka. Man kan även tycka att ena tonårsdottern (som faktiskt inte är tonåring längre) borde ha mer tålamod med oss vuxna. 

 

Steve

10 september 2013 07:21

Det var mycket du fick med i ditt tänkvärda inlägg.

http://stevereflekterar.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...