När blev det "fult" att klara sig själv? När blev det självklart att andra ska göra saker åt en? När blev man korkad för att man gör saker, fast man vet att det man gör ger smärta efteråt? Jag menar, vem sjutton har sagt att livet är smärtfritt? Ibland gör det ont fysiskt, ibland psykiskt. Men. Jag måste säga att fysisk smärta är lättare att handskas med. Lättare att bära. Men, när man har en fysisk smärta som omgivningen inte förstår/accepterar utan ifrågasätter och slänger ur sig tvivlande kommentarer om då börjar det göra ont även psykiskt. Det är då det blir en sorts dubbel smärta, och den är tung. Väldigt tung. Varför inte ge en klapp på axeln till den som ansträngt sig och säga "tänk att du klarar av att göra det där, trots att du vet hur ont du får". Men icke..

Jag gjorde något i dag. Något jag, redan innan jag gjort det, visste kommer klubba mig, hårt. Och nog är jag klubbad allt. Men det gör inget. Inget alls. Fönstren är putsade och gardinerna är bytt.