När blev det "fult" att klara sig själv? När blev det självklart att andra ska göra saker åt en? När blev man korkad för att man gör saker, fast man vet att det man gör ger smärta efteråt? Jag menar, vem sjutton har sagt att livet är smärtfritt? Ibland gör det ont fysiskt, ibland psykiskt. Men. Jag måste säga att fysisk smärta är lättare att handskas med. Lättare att bära. Men, när man har en fysisk smärta som omgivningen inte förstår/accepterar utan ifrågasätter och slänger ur sig tvivlande kommentarer om då börjar det göra ont även psykiskt. Det är då det blir en sorts dubbel smärta, och den är tung. Väldigt tung. Varför inte ge en klapp på axeln till den som ansträngt sig och säga "tänk att du klarar av att göra det där, trots att du vet hur ont du får". Men icke..

Jag gjorde något i dag. Något jag, redan innan jag gjort det, visste kommer klubba mig, hårt. Och nog är jag klubbad allt. Men det gör inget. Inget alls. Fönstren är putsade och gardinerna är bytt.      

 

Kollega

21 september 2013 21:27

Man blir lite ödmjuk när man ser en sån bild🙊

ÄlgEva

21 september 2013 23:44

Visst är han vacker!

 

Lian

21 september 2013 23:32

Känner igen det där alldeles för väl<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...