Nu är det endast två veckor kvar. Två veckor! Tyckte vi satt i kyrkan alldeles nyss och räknade ner minuterna till sommarlovet. Nu är det alltså bara två veckor kvar.

Har jag gjort allt jag tänkt? Ja, det har jag nog. I stort sett bara en sak kvar att bocka av. Gröna Lund. Och som jag gruvar mig. Är inte speciellt road av varken karuseller eller mycket folk. Men har man lovat så har man. Maken valde helg. En helg som torde vara lugn. Vi konstaterade att det inte borde vara allt för mycket folk där just den helgen. Helgen innan skolstart. Men. Jag börjar tro att vi valde fel helg. Helt fel helg. Sommarkrysset kryssar tydligen även den helgen. Yngsta dottern jublade. Ja, inte så mycket över just sommarkrysset utan mer över vilka som uppträder. Gruppen med stort G. I hennes ögon. Och i många andra tonårsflickors ögon. Gröna Lund kommer alltså vara packad med skrikande, gråtande och allmänt galna tonårsflickor. Jippie...

Ska vi ta det här med vädret? Ja, det gör vi. Förra sommarens väder behöver man inte säga speciellt mycket om. Det var kallt, blåsigt och regnigt. Men den här sommaren. Vilket väder vi haft. Så där alldeles lagomt av allt. Ja, fast kanske har det blåst lite väl ofta. För klaga ska man väl? Eller? Fast om man väljer att se det positiva så har blåsten väldigt effektivt blåst bort regnmolnen. Förra sommaren tror jag inte vi satt ute en enda kväll på altanen. Det var helt enkelt för kallt. I år har vi däremot suttit ute, var och varannan kväll. Och njutit av vackra solnedgångar. Oavsett vart vi varit.

Nu vill jag bara att värmen stannar några veckor till. Inte för att jag ska sola eller bada. Nej. Det är något helt annat jag tänker på. Vad? Återkommer om det. När jag vet hur det blev. Har blivit lite skrockfull i just det här ärendet.   

Obotligt sjuk låter så hemskt. Så slutgiltigt. Som om allt kommer vara över, slut, inom en snar framtid. Jag är obotligt sjuk. Jag måste äta medicin varje dag, livet ut. Men är jag sjuk? Nej, jag tycker inte det. Jag har hypotyreos. En ganska vanlig sjukdom. Som är obotlig. Men inte slutgiltig. Obotlig kan man vara utan att vara sjuk. Jag är oftast en obotlig optimist. Söker det positiva i det mest negativa. Kanske är det en överlevnadsstrategi. Kanske är det ren dumhet. Men att se något positivt i bromsarnas närvaro vid bärplockningen i dag kan jag bara inte se. Inte en chans. Det gick att ha ett visst överseende med det intensiva surrandet runt huvudet ett tag. Men två timmar senare var jag nära att skena rakt över myren med riktning mot bilen. Lite orättvist kan jag tycka. Att bli utsatt för dessa blodsugare alltså. Jag kämpade nog ändå. Liksom. Bara att vara i skogen är jobbigt. Pulsen är farligt nära hjärtinfarktsgräns redan innan jag klivit ur bilen.

Med "ålabjällran" fastsatt i tröjärmen tar jag mina första stapplande steg mot vägkanten. Spanar. Lyssnar. Försöker nervöst prata bort ångesten med min kamrat. Jag lyckas inte speciellt bra. Det räcker att kamraten försvinner ur mitt synfält för att pulsen ska rusa. Fort. Ett ljud bakom ryggen får mig att se ut som Gråben, springandes i luften utan att komma en centimeter framåt. Faller pladask när jag inser att det bara är kamraten som förflyttat sig. Det är ingen älg! Ja, vi har gjort det så många andra gjort senaste veckan, plockat hjortron. Uppdateringarna på facebook och Instagram svämmar över av bilder på knökfulla hinkar med hjortron. Och det stämmer. Skogarna är verkligen FULLA med hjortron. Men vad hjälper det. Skogarna är fulla av älgar också. Men, om man bara stannar upp en stund. En kort sekund. Tittar sig omkring. Inte för att leta efter horn, brungrå päls eller klövspår utan för att verkligen titta. Då inser man vilken fantastisk natur det finns.

Bromsarna fick oss att retirera till slut. När antalet runt huvudet låg på sex-sju stycken fick det vara nog. Bären får helt enkelt vänta.     

Visst är det en klyschig mening, den i rubriken. Hej förresten! Jo, jag har varit borta ett tag. Fast inte borta borta. Jag har bara inte varit här.

Jag har haft lite "lågt i tak". Det har liksom varit lite mycket under en längre tid. Men. Likt bilden ovan, dimman lär lätta. Med tiden.

Åter till den klyschiga rubriken. Kan man bli älskad för den man är? Hur blir man älskad för den man är? Jag menar, det är inte alltid man gör eller säger saker som omgivningen uppskattar eller förstår. Hur älskar man någon då? Är det då nästa klyscha kommer in? Jag älskar dig, men inte nödvändigtvis det du gör eller säger. Är det inte på grund av det jag just sagt eller gjort som jag är den jag är? Vart går gränsen? När man står upp för sina åsikter. Gör man fel då? Kanske det vore mer rätt att byta ut ordet älskar till respekterar. För det är väl det det handlar om. Att bli respekterad för den man är. För det man gör. För det man säger. Naturligtvis behöver man inte tycka om det andra säger och gör. Men man måste respektera det. Tycker jag. Vet inte hur många gånger jag har diskuterat med olika människor om stora/djupa/viktiga/jobbiga saker och där vi till slut kommit fram till att vi tycker olika, utan att någon gått därifrån med en känsla av att inte blivit respekterad.

Annat är det när det kommer till det personliga planet. Då är det svårare att respektera varandras olikheter och tillkortakommanden. Det blir personligt. Tror jag. Oavsett. Jag är där i dag. På det personliga planet. Där respekten för varandras åsikter och agerande lyser med sin frånvaro. Där bristen på kommunikation resulterat i total tystnad. Men. Jag reser mig igen. Med tiden. Blir med all säkerhet inte lika ståtlig som Spiran på bilden ovan men nog reser jag mig.  

Förmodligen har både en och annan av er anat att jag varit till den gröna ön igen. Umgåtts med myndige sonen. Ätit. Shoppat. Sightseeat.

Och ja, jag har druckit Guinness. Blandat med svartvinbärskoncentrat. Det är väl så det är. Oavsett hur det ser ut i livet, hur jobbigt och slitsamt det än må vara, måste man göra saker. För barnen, för familjen och kanske också för sig själv. Kanske är det en del i läkningsprocessen. För tro mig, resan var bra!  

Det händer att jag lovar mer än jag borde. Att jag i just den stunden tycker det är en bra idé. Att det sekunden senare smakar riktigt surt i munnen av det nyavlagda löftet hjälps inte. Har man lovat så har man. I dag lovade jag en sak. En liten sak. Helt ogenomtänkt. Och jag kan säga att det smakar lite surt. Och det gör ont i vristerna. Och nerverna börjar lägga sig runt kroppen. Utanpå kroppen. Tänk om jag bryter ett ben. Eller två. Eller både armar och ben. Det vore jobbigt. Och det skulle säkert göra ont. Väldigt ont. Men om jag tränar borde det gå bra. Det borde det. Det är väl som att cykla. Nästan. Men det är det där med taggarna. Taggarna som var så viktiga. Då. Dom känns inte lika viktiga i dag. Dom känns mest i vägen faktiskt. Fast när jag provade utan taggarna gick det inte alls. Så på något sätt måste dom vara där. Även om dom kommer få mig på fall. Om och om igen.

Söker du en pärla, en oslipad diamant? En plats där man direkt känner hur lugnet väller över både kropp och själ? Jag vet vart den finns. Jag är där nu. I Ottsjö. En liten by i västra jämtland. 

Vi har åkt skoter i dag. Upp på ett fjäll. Ner på en sjön. Upp på ett annat fjäll. Grillat lite lunch vid ett vindskydd. Solat våra vintervita ansikten. Laddat trötta batterier.

Att sitta vid datorn och knappa med solnedgångsbelysta fjäll. Det är inte mycket som slår det. Kan man se sig less på fjäll? 

Självklart vakar en älg över skotern.

Strålande sol. Blå himmel. Några få minusgrader. Den här dagen skulle det njutas. Fullt ut. Alla grilltillbehör var inhandlade. Elden var tänd. Vi grillade, pratade och njöt. Livet var liksom bara bäst då och där. Allt var precis som vanligt. Vi var fem personer när vi började och tretton när vi abrupt tvingades avbryta. 

Två steg. Två ynka steg. Det var allt som behövdes för att ena tonårsdottern skulle falla som ett korthus och bli kvar på golvet. Gråtandes av smärta. Det var fullständigt omöjligt att få upp henne från golvet. Det gjorde för ont helt enkelt. I ryggen. Några telefonsamtal och en biltur senare satt vi på akutmottagningen. Igen. 

Jag börjar känna mig hemma där. Borde nästan få ett rum med egenvalda tapeter. Men. Det är besvärligt att bo på gränsen. Landstingets gräns. Vi har 4,5 mil till närmsta sjukhus men det ligger i "fel" län. "Vårt" sjukhus ligger 12,5 mil bort. När man åker ambulans kan man få åka till närmsta sjukhus, vilket vi fick göra. Bra kan man tycka. Men. Behöver något utredas får man vackert börja om. Första bästa vardag. Grannlandstingets läkare får nämligen inte skriva en remiss till "vårt" sjukhus. Så. För att få remissen skriven som en läkare redan konstaterat behöver skrivas måste vi träffa en annan läkare. Och för att få träffa den läkaren måste det beställas en tid. Och det kan ta upp till tre veckor innan man får en  sådan tid. Så. Det gäller alltså att hålla tummarna att ryggen inte viker ihop tonårsdottern igen. Eller. Kanske borde jag hålla tummarna för att den faktiskt gör det och begära att ambulansen nästa gång kör oss åtta mil extra. Det kanske går fortare.

Sa jag att vi ska åka till fjällen om några dagar? Nu ska vi alltså åka till fjällen med en rygg som närsomhelst kan vika ihop ena tonårsdottern. Om inte hon ska stanna hemma? Tror jag inte. Det verkar finnas en lösning på det.

Några piller senare stod hon upp och gick för egen maskin ut från akutmottagningen. Den snälla doktorn från "fel" landsting skickade med henne några extra piller hem. Ena tonårsdottern SKA till fjällen. Tydligen. Men det går säkert bra. Om inte annat så finns det sängar där också. 

Har det med åldern att göra? Eller är det bara så att mitt liv är tråkigt? Fast jag tycker inte att livet är tråkigt. Inte alls. Arbetsbytet gjorde mig gott. Trots att det i perioder kan vara väldigt jobbigt, rent slitsamt. Språkförbistringar ooch kulturkrockar är mer komplicerat än man kan tro. Men nu var det inte mitt jobb jag skulle skriva om. Det var det där med förväntan. Längtan. Till den där bokade resan. Har det med åldern att göra att jag längtar så mycket mer nu än för ett antal år sedan? Förr bokade jag en resa, konstaterade att det var några veckor bort och jobbade vidare. Nu bokar jag en resa och längtar som en galning redan dagen efter bokningen. Oavsett vart jag ska resa. Oavsett vad målet med resan är. Har längtat i några veckor nu. Har räknat ner dagarna i en och en halv vecka. Det måste ha med åldern att göra. Tror jag. Fast. Jag hör att ungdomarna som ska åka med också ägnar sig åt nedräkning. Vart vi ska åka? Till fjällen. Fjällen med stort F. Fjällen jag tillbringat alla mina påsklov i, under hela min uppväxt. Fjällen där jag lovade att aldrig mer åka längdskidor. Fjällen där jag pressade in en liten lapp med namn och adress i takbjälkens spricka ovanför sängen, med en förhoppning om att få en ny brevvän. Det är dit vi ska åka. På vägen som passerar inspelningsplatsen av Barnen från Frostmofjället. Det var i alla fall vad jag fick berättat för mig. Fast på den tiden sa jag inte Frostmofjället, jag sa Frossmossofjällen. Efter lite googlande hittade jag en bild som skulle kunna vara tagen på den plats jag pratar om, platsen heter tydligen Brännvinsvallen. Nyfiken på hur det ser/såg ut? Klicka här. Jag ska nog stanna till och knäppa ett eget kort. Men det är till de fjällen jag längtar. Men om 144 timmar sitter jag i stugan. Då är jag där. Och stannar i några dygn. Och njuter.