Om man skrapar lite på ytan kan man få se och höra både det ena och det andra. Ibland dyker det upp trevliga överraskninga när man skrapar lite.

Ibland är det med fasa man ser vad som doldes under ytan. Törs du skrapa på ytan? Jag gjorde det och såg det här (artikel från Aftonbladet). Just nu finner jag inga ord. Är helt enkelt för irriterad, förvånad, besviken och arg. Visst är det 2013? Visst lever vi i en modern tid? Nog kan man väl säga att vi lever i en upplyst värld? En värld där vi dagligen pratar och läser om alla människors lika värde. Där vi pratar om att alla människor ska behandlas lika. Slutar det gälla när grannen inte blir den man tänkt sig? Hur vet vi att "andra" människor är "ofarliga"? Kanske bor det en Josef Fritzl till höger om dig eller en Ariel Castro till vänster. Fast det värsta måste nästan vara om någon i din direkta närhet skulle bli diagnostiserad som tex autist. Hur sjutton löser du det? Avsäger dig släktskapet? Flyttar utomlands? Eller. Skaffar du dig kunskap och öppnar dina sinnen? Jag hoppas verkligen på det sista.  

 

Steve

1 augusti 2013 07:41

Ibland har tolerans och solidaritet skrämmande begränsningar.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

1 augusti 2013 11:31

Även om artikeln skulle vara kryddad och saltad så är det hemskt! Sådan total okunskap om medmänniskor..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...