Visst är det en klyschig mening, den i rubriken. Hej förresten! Jo, jag har varit borta ett tag. Fast inte borta borta. Jag har bara inte varit här.

Jag har haft lite "lågt i tak". Det har liksom varit lite mycket under en längre tid. Men. Likt bilden ovan, dimman lär lätta. Med tiden.

Åter till den klyschiga rubriken. Kan man bli älskad för den man är? Hur blir man älskad för den man är? Jag menar, det är inte alltid man gör eller säger saker som omgivningen uppskattar eller förstår. Hur älskar man någon då? Är det då nästa klyscha kommer in? Jag älskar dig, men inte nödvändigtvis det du gör eller säger. Är det inte på grund av det jag just sagt eller gjort som jag är den jag är? Vart går gränsen? När man står upp för sina åsikter. Gör man fel då? Kanske det vore mer rätt att byta ut ordet älskar till respekterar. För det är väl det det handlar om. Att bli respekterad för den man är. För det man gör. För det man säger. Naturligtvis behöver man inte tycka om det andra säger och gör. Men man måste respektera det. Tycker jag. Vet inte hur många gånger jag har diskuterat med olika människor om stora/djupa/viktiga/jobbiga saker och där vi till slut kommit fram till att vi tycker olika, utan att någon gått därifrån med en känsla av att inte blivit respekterad.

Annat är det när det kommer till det personliga planet. Då är det svårare att respektera varandras olikheter och tillkortakommanden. Det blir personligt. Tror jag. Oavsett. Jag är där i dag. På det personliga planet. Där respekten för varandras åsikter och agerande lyser med sin frånvaro. Där bristen på kommunikation resulterat i total tystnad. Men. Jag reser mig igen. Med tiden. Blir med all säkerhet inte lika ståtlig som Spiran på bilden ovan men nog reser jag mig.  

Förmodligen har både en och annan av er anat att jag varit till den gröna ön igen. Umgåtts med myndige sonen. Ätit. Shoppat. Sightseeat.

Och ja, jag har druckit Guinness. Blandat med svartvinbärskoncentrat. Det är väl så det är. Oavsett hur det ser ut i livet, hur jobbigt och slitsamt det än må vara, måste man göra saker. För barnen, för familjen och kanske också för sig själv. Kanske är det en del i läkningsprocessen. För tro mig, resan var bra!