Visst är det en klyschig mening, den i rubriken. Hej förresten! Jo, jag har varit borta ett tag. Fast inte borta borta. Jag har bara inte varit här.

Jag har haft lite "lågt i tak". Det har liksom varit lite mycket under en längre tid. Men. Likt bilden ovan, dimman lär lätta. Med tiden.

Åter till den klyschiga rubriken. Kan man bli älskad för den man är? Hur blir man älskad för den man är? Jag menar, det är inte alltid man gör eller säger saker som omgivningen uppskattar eller förstår. Hur älskar man någon då? Är det då nästa klyscha kommer in? Jag älskar dig, men inte nödvändigtvis det du gör eller säger. Är det inte på grund av det jag just sagt eller gjort som jag är den jag är? Vart går gränsen? När man står upp för sina åsikter. Gör man fel då? Kanske det vore mer rätt att byta ut ordet älskar till respekterar. För det är väl det det handlar om. Att bli respekterad för den man är. För det man gör. För det man säger. Naturligtvis behöver man inte tycka om det andra säger och gör. Men man måste respektera det. Tycker jag. Vet inte hur många gånger jag har diskuterat med olika människor om stora/djupa/viktiga/jobbiga saker och där vi till slut kommit fram till att vi tycker olika, utan att någon gått därifrån med en känsla av att inte blivit respekterad.

Annat är det när det kommer till det personliga planet. Då är det svårare att respektera varandras olikheter och tillkortakommanden. Det blir personligt. Tror jag. Oavsett. Jag är där i dag. På det personliga planet. Där respekten för varandras åsikter och agerande lyser med sin frånvaro. Där bristen på kommunikation resulterat i total tystnad. Men. Jag reser mig igen. Med tiden. Blir med all säkerhet inte lika ståtlig som Spiran på bilden ovan men nog reser jag mig.  

Förmodligen har både en och annan av er anat att jag varit till den gröna ön igen. Umgåtts med myndige sonen. Ätit. Shoppat. Sightseeat.

Och ja, jag har druckit Guinness. Blandat med svartvinbärskoncentrat. Det är väl så det är. Oavsett hur det ser ut i livet, hur jobbigt och slitsamt det än må vara, måste man göra saker. För barnen, för familjen och kanske också för sig själv. Kanske är det en del i läkningsprocessen. För tro mig, resan var bra!  

 

Steve

12 juli 2013 08:03

Välkommen åter. Det är klart att du reser dig. Jag bilade runt på den gröna ön en gång på 80-talet. Eller var det början av 90-talet? Åren går. Men, so what, en härlig upplevelse var det i alla fall. Trevliga människor, ett bra B&B-utbud,en fantastisk landsbygd och mysiga städer. Första rondellen med högerstyrning och vänstertrafik krävde särskild koncentration.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

14 juli 2013 00:37

Visst sjutton reser jag mig. Alla gånger, fast vissa känns jobbigare än andra bara. Har inte provat att köra bil på den gröna ön, det räcker med att försöka korsa en väg - det är nog så spännande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...