Helgen har gått i träningens tecken. Lördag och klockan var ställd på 04.50, det gäller att inte sova bort dagarna om man ska träna. Trött och knappt vid medvetande släpade jag mig upp. På med kläder som passade dagens aktiviter. En sväng med tandborsten och sedan var jag redo. Redo att anta dagens utmaning.

Tänk att pulsen slår som ett skenande godståg varje gång. Andetagen fastnar i bröstkorgen som känns som ett par för trånga jeans på 80-talet. Munnen blir torr. Tungan sitter som ett läskpapper i gommen. Men några stegpinnar senare lugnar kroppen ner sig. Luften kommer både ut och in i lungorna. Salivien börjar produceras mer normalt. Allt i samma takt som dimman lättar.

Jo, jag är på älgjakt. Och bilderna ovan är tagna på samma ställe, med tio minuters mellanrum. Och vilken helg det blev! Lördagen var ganska lugn. Sett ur mitt perspektiv. En älgko med två kalvar passerade tornet vi satt på, men vi tittade åt ett annat håll så vi missade dom. Det var det närmaste älg vi kom den dagen. Om man inte räknar knaket vi hörde när vi var på väg till bilen. (Vill redan här varna känsliga för att det framöver i denna historia kan komma bilder som vissa kan se som stötande eller otäcka) Jag hängde mig krampaktigt i kamratens tröja. Väste tyst "jag vill inte vara här".

Om du någon gång sett en film där de så där lite dovt i bakgrunden spelar upp tunga snabba hjärtljud kan jag säga att det förmodligen är från en hysteriskt rädd människa de fått dessa ljud. Att inte hjärtslagen hördes milsvida är för mig en gåta. Hjärtat slog så huvudet höll på att sprängas. Det är inte omöjligt att hjärtat faktiskt under en kort stund hoppade ut ur kroppen.

Tur det var någon som fångade det.

Vad det var som knakade? Ja, inte var det en älg i alla fall. Det var en passkytt som stannat kvar för att röja undan lite sly.

Dag två, klockan ringde 04.50 Samma procedur som dagen innan. Släpade mig upp, klädde på mig och borstade tänderna för att sedan åka till skogs. Igen. Den här gången fick vi inget torn att klättra upp i. Den här gången satt vi lågt, väldigt lågt. Med skogen alldeles bakom ryggen. Fattar du hur många älgar som kan smyga sig på dig när du sitter så?

Mitt huvud snurrade och snurrade, ända tills mig kamrat frågade om jag trodde att jag hade älgar i ryggen. Då kände jag att det kanske var ett lite irrationellt beteende. Jag slutade inte titta bakåt men jag tittade inte lika ofta. Hann inte för det brann av ett skott inne i skogen. Nu var det allvar! Snart skulle jag stå där, med en älg väldigt nära mig. Det var nu träningen skulle börja. Men först måste älgdragaren hämtas, av oss.

När man sitter i en bil och åker längs en skogsväg är det älgar man förväntar sig se. En älg som kommer skenandes över vägen. Vi fick oss en angenäm överraskning. Precis framför vindrutan kom en kungsörn flygandes - rakt mot oss! Dom är stor dom där örnarna. Mäktiga liksom. Men lika fort som den kom flygandes mot oss var den borta. Det var med andra ord bara att ta tag i det vi skulle göra, hämta älgdragaren. En älgko skulle dras fram ur skogen eller "apslyn" som skytten sa. Apsly heter det tydligen när det är så tjockt med småträd att man knappt kan ta sig fram.

I samma takt som jag kryssade mig fram över stockar, stenar, mossa och genom buskar minskade mängden luft jag fick i mig. Och där låg hon. Insprängd i moder naturs famn. Då tappade jag fattningen, en tiondels sekund. Eller det var nog inte fattningen jag tappade, jag tappade farten. Och närkontakten med min kamrat. Vilket i sin tur gjorde att jag blev kvar på ena sidan älgen och kamraten fortsatte till andra sidan. 

Upptäckte då och där att om jag tittade genom kameralinsen blev det inte lika läskigt. Det blev hanterbart. Så pass att jag kunde bena ut att jag verkligen inte var illa berörd av att det låg ett dött djur framför mig. Att det låg inälvor och blod bland mossan gjorde inte heller något. Kroppen i sig gjorde inte heller så mycket. Faktiskt. Men huvudet. Det är där det läskiga och otäcka är. Det är när huvudet blir synligt jag tappar fattningen, totalt. Det är då paniken tar över och andningen upphör. Skönt ändå att kunna hitta kärnan i paniken. 

Älgen kördes tillslut ut ur "apslyn" och drogs upp till jaktkojan där den skulle flås och hängas upp. Jag ställde mig på behörigt avstånd och tog skydd bakom kameran. Tills kamraten bad mig komma och hjälpa henne. Gissa vad jag gjorde. 

Jag gjorde det. Jag hjälpte kamraten. Jag höll i ett framben. Stod alltså vansinnigt nära huvudet på älgen! Länge. Det börjar äntligen gå åt rätt håll.

Jag var tvungen att knäppa ett kort när jag stod där. Med ett fast och ganska bestämt tag om benet. För att ha bildbevis. På att jag faktiskt gjorde det. För i ärlighetens namn har jag lite svårt att tro på det själv. 

 

sandra siljeholm

15 september 2013 21:49

Starkt jobbat!!:-)

ÄlgEva

15 september 2013 23:07

Eller hur! Är faktiskt lite stolt över mig själv.

 

Steve

16 september 2013 08:40

Imponerande. Nu gör din blogg verkligen skäl för namnet.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

16 september 2013 14:44

Du må tro att jag är mäkta stolt över mig själv! Det bästa är att älgjakten nästan precis har börjat så det finns tid för mer träning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...