Jag har en vän, sedan många år tillbaka. Ska vi vara petig har vi känt varandra i drygt 40 år. 40 år? Har tiden verkligen gått så fort? Ja, det verkar inte bättre. En gång i tiden, ja det var naturligtvis väldigt länge sedan, bodde vi snett mitt emot varandra. Vi hängde med varandra dagligen. När vi inte träffades pratade vi i telefonen. I timmar. Till våra föräldrars stora förtret. De kunde inte förstå vad vi hade att prata om, vi hade ju trots allt umgåtts hela dagen. Men snälla nån, som barn och ungdom har man väl alltid något att prata om. Något man glömt berätta. Något man glömt fråga.

Vi lekte, vi bakade, vi kokade makaroner i vatten och åt med mängder av ketchup till, vi badade, vi byggde snögrottor, vi sov över hos varandra, vi cyklade, vi skvallrade, vi delade hemlisar, vi växte upp och vi växte åt olika håll. Vännen flyttade. Bytte stad. Jag bodde kvar, kvar i vår barndoms stad. Åren gick. Vi pratade i telefon två eller tre gånger per år, max. Men vi behöll kontakten.

Nu ses vi en gång per år, minst. Vi pratar med varandra i telefon. Vi kommenterar varandras bilder på Facebook och Instagram. Det händer faktiskt att vi "chattar". Kort sagt, vi har lyckats förbli vänner, trots att det skiljer 50 mil mellan våra hem. Nu har våra barn börjat lära känna varandra. Börjat kräva att vi ska träffas. De håller också kontakten med varandra, på ungdomars vis. Det är sms, mms, facebook, instagram, kik och allt vad det nu heter. De pratar inte bort flera timmar i telefonen, de skickar korta meddelanden - 25 stycken på en kvart. Och ja, jag ställer ibland frågan hur sjutton man kan skicka 25 sms på en kvart.

Vi träffades i dag, min vän och jag. Ja, våra barn träffades också. Barnen började naturligtvis smida planer om när de skulle träffas nästa gång. Även om jag ibland kan tycka att det tjatas, att det kanske inte är nödvändigt att bestämma något precis just nu, kan jag ändå se en stor fördel med tjatet. Tjatet betyder att jag och min vän kanske kommer träffas en gång extra per år. Och vem vet, vi kanske ses redan i advent. 

 

Steve

12 augusti 2013 09:39

Härligt med sådan vänskap.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

12 augusti 2013 22:09

Helt fantastiskt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...