Är vi så förutsägbara som jag tror? Går vi verkligen på så enkla knep? Om jag tittar till statistiken här på bloggen verkar det inte bättre. När jag haft en rubrik som innehåller någonting utöver det vardagliga har besöksantalet ökat markant. Ta inlägget om Integritet och kondomer, då slogs det besöksrekord minsann. Samma sak med Skotertjuvar... , då slogs det första besöksrekordet. Det är förmodligen nu du börjar ana lite ugglor i mossen vad gäller dagens rubrik. Och det är precis så det är. Jag testar bara om även denna typ av rubrik lockar fler än vanligt. Skulle det visa sig att det är så kommer jag hädanefter bara ha "tråkiga" och vardagliga rubriker, oavsett vad jag skriver om. Bara för att. Det är naturligtvis inte så att jag vill sortera bort en eller annan besökare, inte alls. Jag tycker det är roligt att så pass många tittar in här, hos mig. Men jag vill att man tittar in här för att man är intresserad av mitt liv och det jag skriver om, hur tråkigt och enformigt det än kan te sig, inte för att få sig en smaskig historia. För det kan jag lova, några smaskiga historier kommer det inte skrivas om här. Har aldrig skett och kommer inte ske. Skriver jag något som kan liknas med smaskigt kommer det mer handla om något gott jag ätit, eller druckit med för den delen.

Så, nu har tanten gnällt färdigt. Helgen har rullat på i maklig takt. Samtliga familjemedlemmar överlevde städtimmen. Med ett städat hus kan man kosta på sig lite soffhängartid. Tid jag använt till att lära känna min nya dator. Den jag fick i julklapp av maken. Att gå från pc till mac är inte helt komplikationsfritt. Bara att hitta "krysset" man stänger ner ett fönster med tog sin tid. Men nu börjar jag känna mig hemma, nästan. Är helt övertygad om att det finns bra saker jag ännu inte upptäckt. Det kommer. Om och när behovet uppstår.

Snart börjar en ny vecka. Tänk. Nu kan det gå en hel helg utan att jag funderar på jobbet med ångesten hängandes över mig. Jag ser fram mot varje ny vecka. Att arbeta i en förberedelseklass gör att man uptäcker världen en gång till. Kanske kan jag rent av lära mig att tycka om längdskidåkning. De två sista gångerna jag åkte skidor gick det inte så bra. Så kan vi säga. Första gången jag svor på att aldrig mer åka längd var jag kanske 13 eller 14 år. Vi var i fjällen, jag och min familj. Oftast var vi i samma by hela påskveckan. Pappa, mormor och morfar satt på isen och fiskade medan jag, mamma och lillebror fördrev tiden på bästa sätt. Men, det hände att vi gav oss ut på en eller annan utflykt. Just vid det här tillfället skulle vi åka skidor upp på ett fjäll. Det fanns vesslor man kunde tolka efter men inte vi inte, vi skulle åka skidor. Då var det träskidor som gällde och pappa var den som skötte vallningen. Det var bara ett problem, antingen glömde han valla mina skidor eller så hade han vallat dom för ett helt annat underlag. Men en eller annan plusgrad så kan du tänka dig själv vad som hände, det byggdes på med snö under skidorna. Sista biten gick jag på skidorna, jag gled inte ens utför. Eller gick på skidorna, jag gick på ett gäng centimeter snö! När vi äntligen nådde parkeringen var jag inte glad. Alls. Inte nog med att jag inte fick tolka, jag hade inget som helst glid heller. Som om inte detta räckte kom det naturligtvis en, i mina ögon, snygging glidandes förbi. Förnedringen var total och för att försöka rädda lite av min stolthet skällde jag ut min far efter noter, sparkade av mig skidorna ner för en brand och avslutade med orden "jag kommer aldrig mer åka skidor"! Den som känner mig vet att när jag tjurar till kan inte vilda hästar rubba mig. Jag åkte inte skidor någon fler gång när vi var i fjällen. Det tog ungefär tio år innan jag beslöt mig för att prova på det där med skidåkning igen. Den gången var det för att prova på ett nytt sätt att motionera schäfern jag hade då. Han tyckte om att dra och hade inga problem att springa. Det enda problemet var att jag inte åkte speciellt fort eller bra. När skidspåret svängde höger ropade jag höger åt hunden och han svängde - åt höger. Jag däremot, jag svängde inte åt höger, jag körde rakt ut bland träd och buskar. Efter ett otal avåkningar gav jag upp. Lovade mig själv att aldrig mer åka skidor. 20 år senare, lite drygt, är det så dags igen. Man är väl inte sämre människa än att man kan ångra sig. Kanske går det bra, kanske slutar det med att jag åter igen säger "aldrig mer skidor".          

Jag har en kamrat, Bubblan, som delade med sig av ett tips. Ett tips som skulle kunna göra den så tråkiga städningen lite roligare. Eller roligare, lättare i alla fall. Jag vet inte hur det är hos er, men här är det oftast jag som städar. Ibland med hjälp ibland ensam. I den här familjen är det faktiskt inte någon som tycker städning är kul. Alls. Det finns alltid andra saker som är viktigare, roligare eller mer nödvändiga. Tv-tittande toppar listan på saker man bara MÅSTE göra när det är dags att städa. Platta håret är en annan viktig aktivitet. Eller varför inte sova en stund. Köra skoter. Fiska. Tanka bilen. Listan kan göras lång. Men, Bubblans tips tyckte jag lät bra. Enkelt. Lätt. Snabbt. Tipset går ut på att samtliga familjemedlemmar städar samtidigt, en kvart om dagen. I vår familj betyder det 5x15, en timme och femton minuters effektiv städning på en kvart. Tyckte det lät toppen. Det tyckte inte familjen. Att städa varje dag, förvisso endast en kvart, gick bort. Fetbort, som yngsta dottern skulle säga. Maken tittade på mig som jag hade gått och blivit fullständigt tokig. Tonårsdöttrarna gick i strejk. Men herre gud, det var en kvart jag pratade om. En kvart! Vi enades tillslut om en timme i veckan. Timmen ska förläggas på en lördag eller söndag, beroende på om det är skoterväder eller inte. Det här var i går. I dag städade vi. En timme. Det var alltså inte skoterväder i dag. Starten gick bra. Samtliga, nästan, satte i gång direkt. Yngsta dottern gömde sig under en filt i soffan. När hon blev hittad var det bara att sätta igång, även för henne. En timme är inte en evighet. En timme går fort. För de flesta. Inte för yngsta dottern. Hon har en förmåga att få de mest konstiga symptom när hon måste göra något. I dag var det ögonspärr. Vad det är? Tydligen samma som nackspärr, fast i ögonen. Och när inte det hjälpte började hon må illa. Att säga att man mår illa i den här familjen är som att hitta en tickande bomb. Alla skriker, samtidigt, "jag åker härifrån"! I samma sekund som man ropar detta tar man avstånd från den illamående personen. Detta resulterade i att yngsta dottern fick det svängrum hon ville ha. Ingen så mycket som tittade åt hennes håll. Magsjukebakterier smittar vid ögonkontakt, det vet vi. När uppmärksamheten försvann, slutade yngsta dottern städa. Hon kräktes inte. Hon började äta chips... Jag såg det, i ena ögonvrån. Men i övrigt fungerade det riktigt bra. Att städa alltså. Man hinner med mycket på en timme, när man är många som hjälps åt. Det som skulle tagit drygt fyra timmar tog alltså endast en. Men. Vi får väl se hur det blir framöver. Är det skoterväder både lördag och söndag tror jag det kan bli lite problem. Jag menar, vem vill vara inne och städa när man kan vara ute och köra skoter? Inte jag i alla fall.

Jag är en virrpanna. Glömmer det mesta. Fort. Brukar säga att mitt minne är bra men väldigt kort. Men de finns alltid de som är värre. Tydligen. Pratade i telefonen med min numer fd kollega. Vi pratade om ditten och datten. Mest vardagliga saker. Så där som vi brukar göra. Hon var kvar på jobbet. Jobbade de sista självande minuterna. Du vet, de där som man borde skippa. De där när man inte har så stor koll på vad man gör. Hjärnan har liksom redan checkat ut. Men har man arbetstid till ett visst klockslag så har man. Fast det borde ligga en rast sista fem-tio minuterna. Man kan inte göra så mycket fel på en  rast liksom. Men. Samtidigt som hon pratar med mig plockar hon ihop och gör sig redo att gå hem. Det är bara en sak kvar att ta med. Telefonen. Mitt i en mening hör jag fd kollegan fråga sin arbetskamrat om hon möjligtvis vet vart fd kollegan lagt telefonen. Tror att vi svarade samma sak i samma sekund, hennes arbetskamrat och jag. "Du pratar ju i den"! Som sagt, det borde ligga en rast de sista minutrarna innan man slutar.

Jag tror på att bevara den personliga integriteten. Det märks om inte annat här. Jag delar gärna med mig, men inte av allt. Jag "hänger" inte ut personer. Jag ber alltid om tillåtelse innan jag lägger ut bilder som visar andra än mig själv här på bloggen. Jag går inte till personangrepp. Jag värnar om den lilla människan. Men ibland. Ibland blir det svårt att bevara integriteten när dråpliga saker händer. Saker jag vill dela med mig. Jag ska göra ett försök. Att berätta vad som hände, utan att hänga ut någon. Vi har främmande ibland. Nattgäster ibland. När vi haft nattgäster brukar jag tvätta sängkläderna. Inget konstigt med det liksom. Men det som hände i dag har aldrig hänt tidigare. 

Tvättmaskinen hade precis tvättat klart. Jag flyttade sängkläderna till torktumlaren. När jag tog ut det sista örngottet såg jag att det låg något kvar i tvättmaskinen. Något litet. Skulle kunna vara ett tuggummipapper. Skulle kunna vara en hopvikt sedel. Det var alltså inte större än så. Jag startade torktumlaren. Tittade sedan in i tvättmaskinen och plockade ut "skräpet". Med "skräpet" i min hand brister jag ut i skratt. Stod alltså och skrattar högt för mig själv där inne i tvättstugan. Det var inget skräp. Det var en kondom. I sin förpackning. Vems kondomen var? Jag kan säga så här. Delägaren till kondomen tyckte det var väldigt pinsamt när jag frågade varför man förvarade den i sängkläderna. Jag menar, där gör den ju ingen nytta. Fast. Den finns ju nära till hands, när lusten faller på. 

Drivet i de som bor här är något utöver det vanliga. Kommunen rev skolans hockeyrink, den var gammal och sliten. Så långt har de flesta förståelse för rivningen. När man beslutade att inte bygga upp en ny tog förståelsen slut. Tvärslut kan man säga. Men så kom Dagmar. Tror inte någon missade henne. Hon drog fram som en virvelvind genom skogarna. I hennes spår låg omkullvräkta träd. Träd som en vänlig skogsägare skänkte. Dessa träd bytte sågen in mot tryckinpregnerat virke. Det som fattades la företagarföreningen på orten till. Några frivilliga jobbade och slet för att såga, spika och måla. Nu står det en ny rink på plats. Det har spolats. Det har skottats. Det ska byggas lite mer. Sen. Sen är det dags för invigning. Man kan. Om man vill. Och går samman.

Vi har dock fuskat lite. Jag, yngsta dottern, ena tonårsdottern och pojkvännen. På vingliga ben tog jag mig runt. Men alltså. Det måste vara 20 år sedan jag åkte skridskor senast. Men jag åkte. Inte en enda vurpa blev det. Den här gången. Jag ska åka fler gånger. Absolut!

Antingen gör jag som de flesta andra gjort och gör i dag, pratar om kylan, eller så pratar jag om något annat. Jag kanske måste nämna något om kylan ändå. Fast jag hade tänkt prata om något annat. För allvarligt. Trots att jag tycker om vinter och snö så finns det gränser. Även för mig. När termometern passerat -22 har min gräns för vad jag tycker är ok passerats. Om graderna envetet fortsätter dala tills de når -30 vill jag inte vara med längre. Det borde finnas någon FK-dag att ta ut, För Kallt-dag. Jag menar, det kan inte vara sunt att vistas utomhus när näshåret fryser till is redan innan man hunnit ut genom dörren och utandningsluften fryser till iskristaller direkt när den lämnar näsa eller mun. Eller mun, det går ju inte att andas med munnen, tänderna spricker och tungan fryser fast i gommen. När dessutom värmesystemet på jobbet lägger ner så man riskerar att frysa fast om man sätter sig på en stol borde det verkligen finnas en FK-dag att plocka ut, det borde det. Arbetar man på en skola ska man föregå med gott exempel. Du vet, barn gör inte som du säger, barn gör som du gör. Om jag då i flera dagar tjatat om att man ska ta av sig täckbyxorna när man kommer in kan ju inte jag gärna ta på mig mina - när vi ska vara inne. Men det gjorde jag i dag, till slut. Jag stod helt enkelt inte ut. Hur många, eller få, grader vi hade inne vet jag inte men en kvalificerad gissning ligger på 16 grader - max. Är man då som jag van att ha 24-26 grader inne är 16 grader kallt, väldigt kallt. Nu var det ju inte kylan jag hade tänkt prata om. Det var något helt annat. Får ta det en annan dag, måste laga lite mat. Innan familjen börjar äta upp inredningen.

...göre sig icke besvär här! Två av tre skotrar stals i natt. Förövarna klev helt sonika in i hallen och tog nycklarna, fast vi var hemma. Tyckte jag hörde något men var inte säker så jag satt kvar ett tag. Men någonting kändes fel. Jag anade ugglor i mossen. Klev upp från soffan och gick ut i köket bara för att se tre skumma typer som står och fipplar med våra skotrar alldeles utanför fönstret. Arg som en bålgeting rusade jag ut genom ytterdörren, svor en väldigt lång ramsa samtidigt som jag ifrågasatte vad sjutton de höll på med. I samma sekund som jag hämtar andan får de igång två av tre skotrar och kör som vettvillingar från gården. Pulsen jag hade då var nog farligt hög. Extremt hög om vi ska vara petig. Två timmar senare ser jag förövarna och våra skotrar. De står och pratar med varandra. Ytterligare en väldigt lång ramsa svordommar lämnar min mun. Jag skriker i ren ilska att de kan dra dit pepparn växer och att de ska ge f#n i våra skotrar. Kan säga så här. Det hjälpte inte ett dugg. De drog iväg. Igen. Någon timme senare ringer telefonen. En av skotertjuvarna ringer för att höra om vi någonsin haft problem med trotteln (?) på den gula skotern och vad vi i sådant fall gjort för att lösa problemet. Skitstöveln ringer alltså hit och vill ha hjälp! För tredje gången på bara några timmar svär jag ohejdat mycket och fult innan jag ber f#nskapet dra åt det betydligt varmare stället som finns i riktning nedåt och slänger på luren. Finns det någon som tvivlar på att jag var nära att explodera när det någon timme senare knackar på dörren och f#nskapet som jag tidigare pratat med i telefonen står utanför, hållandes ett skoterstyre med två lösa vajrar och säger "ni kan ta tillbaka den här skotern" och kastar in styret på hallgolvet? Jag blev galen. Jag skrek. Jag hotade och jag svor.

Och jag vaknade upp ur en av de mest intensiva drömmar jag haft på länge. Jag var genuint arg. Så arg att jag fick ont i huvudet. Inte blev jag mindre arg när jag konstaterade att det skulle dröja en och en halv timme innan klockan skulle ringa. Och jag kunde omöjligt somna om. Jag var för arg. Ilskan la sig, till slut. Men gissa om den fick ny fart när ena tonårsdottern ringer och undrar om jag sett ena skoternyckeln. Hon hittade den inte. Hade letat överallt men den fanns inte. Först blev jag arg. Sedan blev jag tveksam. Hade drömmen hänt? På riktigt? Var det så att någon eller några hade varit inne hos oss och tagit skoternycklarna men inte tagit skotrarna? Jag ringde upp tonårsdottern lite senare för att höra om nyckeln var återfunnen. Självklart var den det. Den låg i pojkvännens skoterbyxor, ca tio mil härifrån. Vad har jag då lärt mig av detta? Skoternycklarna förvaras hädanefter på hemlig plats. En plats som endast jag vet vart den är. Orkar inte med det här en natt till.

Jaha, då var man på g igen då. Lugnet är över. Kan man säga. Sitter och tittar på tv. Och därmed reklam. De flesta gånger passerar reklamen utan att jag lägger märke till den. Men i kväll såg och hörde jag. Tvättmedelsreklamen. Eller var det fläckborttagningsreklam? Hur som helst. Den som ansvarar för just det klippet jag såg har nog inte jobbat med reklam så länge. Eller så hade de haft en helvetisk dag där tagning efter tagning blivit totalt misslyckad. Inte ett enda klipp gick att använda. Förutom det jag såg. Vad vet jag, det kanske var det enda klippet som fanns där det i alla fall gick att höra vad kvinnan sa. Ett klipp där hon pratar om att hon litar på just det märket för att det är miljömärkt, fungerar bra och är ett effektivt fläckmedel. Fläckmedel! Vad sjutton är ett fläckmedel? Tar det bort fläckar? Skapar det nya fläckar?