Senaste inläggen

Av ÄlgEva - 12 februari 2013 22:54

Jag råkade höra en mening, en enda mening, ur ett samtal. Jag stod alltså inte och lyssnade. Jag deltog inte i samtalet. Jag råkande bara höra just den här enda meningen. Och som den har snurrat i mitt huvud. Vad det var för mening? "Jag vet inte hur man överlever att förlora sitt barn". Jag har tänkt. Jag har grubblat. Och jag har inget svar. Tack och lov. För hade jag ett svar hade det betytt att jag förlorat ett barn. Men. Jag vet de som förlorat sitt barn. Och som fortfarande lever. Hur de gör det vet jag inte. Men de gör det. På något sätt. Och de gör det bra. De gråter säkert varje dag. De får säkert kämpa för att kliva ur sängen vissa dagar. Men. I mina ögon är dessa människor hjältar.

Innan jag fortsätter vill jag betona att det jag nu skriver om är MINA egna ord, MINA egna tolkningar och MINA egna känslor jag refererar till. Det är alltså inte någon mamma eller pappa som förlorat ett barn som delgett mig något. Det betyder att om jag uttrycker mig klumpigt så är det JAG som gör det och jag ber redan nu om ursäkt om det skulle vara så.

Man kan kanske inte gradera en sorg. Men. Om du skulle förlora ett barn, vilket sätt skulle vara det värsta? Att barnet dog av en olycka? Att barnet dog på grund av en sjukdom? Att du är vållande till barnets död? Missförstå mig rätt nu. Oavsett på vilket sätt ett barn dör är det en katastrof. Orättvist. Fel. Något som inte borde ske. Men det sker. Och alldeles för ofta. Och vi lyckliga som inte förlorat ett barn har en förmåga att gradera sorgen, eller förlusten. "Det värsta måste vara att förlora ett barn i en olycka", "det värsta måste vara att förlora sitt enda barn" eller "det värsta måste vara att förlora sitt barn om man själv är orsaken till det". Jag tror inte smärtan gör mer eller mindre ont beroende på orsaken till att barnet dör. Jag tror inte det. Däremot kanske smärtan blir tyngre att bära om man samtidigt bär på skuldkänslor. Kanske. Jag vet inte.

Jag känner två mammor som förlorat sina barn. På två helt olika sätt. Mamma1 förlorade sitt barn genom sjukdom. Mamma2 körde över sitt barn. Båda mammorna sörjer sina förlorade barn. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag tänker på dessa mammor. Två otroligt starka kvinnor. Två kvinnor, helt omedvetna om varandra, som fått mig att, lite extra, ta tillvara på och uppskatta varje sekund jag har med mina barn. Jodå, det finns dagar när jag och mina barn inte är helt överrens, dagar när vi tjafsar och dagar när vi inte umgås speciellt mycket, men - vi skiljs aldrig osams, vi somnar aldrig osams och vi visar ofta att vi tycker om varandra.

Att höra en förälder berätta att de förlorat ett barn är svårt. Jobbigt. Tungt. Man vet inte vad man ska säga. Vad man förväntas säga. Hur man ska reagera. När föräldern då berättar att det var den som körde över barnet med bilen. Så att barnet dog. Då. Då önskar man att man bara kunde försvinna. Jag råkade ut för just det. För några år sedan. En lördagkväll. Utanför ett öltält. Det var fullt av glada människor runt oss. Jag frågade mamman hur det var och hon svarade att det var bättre nu än tidigare på dagen. Om jag då hade känt till hennes historia hade jag inte sagt det jag sa. Men. Jag visste inte bättre. Så jag sa "jag var nykter i morse men nu börjar det ordna till sig". Och skrattade lite lätt. Det var då hon berättade. Vilken tung morgon hon hade haft. Igen. Att hon inte visste om hon skulle orka. Att tiden inte verkade läka sår. Hur hon hade backat över sitt barn några år tidigare. Hemma på garageinfarten. Varför hon berättade? Där och då? Kanske hade hon ett behov av att prata om det. Just då. Jag vet inte. Men jag lyssnade. På hela historian. Från början till slut. Och jag blev imponerad. Vilken kvinna! Vilken styrka hon måste besitta. Hon fortsatte leva. Hon fortsatte kämpa. Varje dag. Och hon lyckades. Om du frågar mig. Än i dag kämpar hon. Än i dag gråter hon över sitt förlorade barn. Men hon lever. Och hon skrattar. 

Av ÄlgEva - 10 februari 2013 17:42

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller hur är det? Tre helger på raken har vi städat en timme en dag. De två första helgerna var det lördagen som städtimmen låg på, den här helgen var det söndagen. Vad familjen tycker om det står helt klart. DE TYCKER INTE OM DETTA. Alls. Så. Nu blir det som jag föreslog från början. En kvart om dagen. Fyra dagar i veckan. Måndag till torsdag. Om två gånger är en vana har vi väldigt lätt för att bryta vanor i den här familjen. Verkar det som. Så vi får väl se hur det går med den där kvarten. I övrigt har helgen masat sig fram. Sekund för sekund. I går var det så tråkigt att jag blev tvungen att baka. För att få tiden att gå.


 


Med nybakta tekakor på köksbänken tog sysselsättningen slut. Vad gör man när nästan hela dagen återstår? Lusten att gå ut var inte stor. Den var väldigt liten faktiskt. Men. Jag hade en kartong hemägg i kylskåpet, en vedspis som det brann för fullt i och en plättälskande unge på ingående. 


 


Det blev plättar för en halv armé. Och det kan jag säga, det blir varmt att stå vid en vedspis och steka plättar. Jäkligt varmt!

Av ÄlgEva - 5 februari 2013 21:07

Efter två operationer var det äntligen dags. Nu skulle det hända. Ett, av två, resultat skulle synas. Lampan tändes. Pincett och "suturgrej" togs fram. Glasögon putsades. Jo, jag behöver det nu. Om jag vill se något det vill säga.  Och se behöver man göra om man ska göra det jag skulle göra. Andra dotterns stygn skulle bort. Men alltså allvarligt. Trots glasögen var det svårt att se stygnen. Det gällde att tänka till. Och hämta mer belysning. Golvlampan i vardagsrummet fick följa med till köket. När jag sitter där och försöker få grepp om trådarna säger andra tonårsdottern "det klart dom är små, hon tog en sexa". Jag har ingen aning om vad det betyder. Men med tanke på vad jag ser kan jag ana att just sexan är tunn. Men är fyran tunnare eller tjockare? Det bryr jag mig faktiskt inte om i det läget. Jag försöker bara få tag i en tråd. 


 


Det gick inte lätt, det gjorde det inte. Jag menar. När en halvblind ska försöka få tag på pyttetrådar i vardagsrumsbelysning i köket kan det lätt bli lite omständigt. Men stygnen är borta nu. Alla åtta. 


 


Resultatet då? Jag tycker det ser bra ut. Inte ett "hundöra" så långt ögat ser. Eftersom jag inte litar till min egen syn tog jag lite bilder och det ser bra ut på dom också. 


 

Av ÄlgEva - 3 februari 2013 20:49

En gång är ingen vana. Två gånger är inte heller någon vana. Det är mer tur. Tycker jag. Det krävs mer än så för att jag ska tro på att det är något långvarigt. Men. Vi städade en timme även denna lördag. Alla familjemedlemmar var inte nöjda med aktiviteten. Så kan man säga. Någon antydde att vi borde slopa städningen, för nog var det väl så att hunden inte mådde bra av det. Någon tyckte att vi skulle anlita en städfirma. Den där kvarten varje dag, som som var mitt förslag, avhandlades. Vem vet, kanske städar vi en kvart om dagen nästa vecka. Eller veckan där på. 

I övrigt har det varit en bra helg. Efter städningen tillbringade jag några timmar ute, med kameran i högsta hugg. Yngsta dottern hade ett skoljobb som skulle skrivas, till det behövdes det lite foton, och jag håller på med en hemsida om orten jag bor på och där behövs det också foton.


 


Söndagen tillbringade jag och maken på skoter. Solen sken från en klarblå himmel. Vi hittade ett vindskydd där vi satte oss och bara njöt av livet. Det är lätt att njuta när solstrålarna värmer, skotern står framför näsan och livet liksom stannar upp en stund.

I morgon är det dags för operation nummer två. Andra tonårsdottern ska operera om sin fot. Väntan blev lite längre än vi trodde men nu är det dags. Men alltså. När man bor som vi gör är det inte helt nära till sjukhuset. Alls. Och vi ska vara där kl.8 Det betyder att vi måste åka tidigt. Väldigt tidigt, i min värld. Jag måste ju för sjutton nästan kliva upp innan jag lagt mig. Men ok då, bara foten blir bra. Sedan får man ju hoppas att det inte blir som första gången hon skulle operara foten. Den där gången doktorn ringde en kvart innan vi skulle åka och berättade att de var tvungen att skjuta på operationen. Blir det så i morgon misstänker jag att vi hunnit åka en bra bit innan samtalet kommer. Typ halvvägs. Då har jag alltså tagit ledigt från jobbet och klivit upp hysteriskt tidigt helt i onödan. Förlorad sömn är inte att leka med. Eller, det är inte den förlorade sömnen som är problemet. Det är att jag måste kliva upp TIDIGT! I onödan. Det är det som är problemet. Om du frågar mig. Men. Jag misstänker att andra tonårsdottern inte tänker lika som mig där. Alls. Alltså håller vi tummarna kollektivt nu. Vi håller dom så operationen blir av och att jag slipper kliva upp på tok för tidigt i onödan. Kan vi säga så? Kan vi det?  



Av ÄlgEva - 31 januari 2013 18:03

Vad föredrar du? Vill du vara tillsammans med någon eller är du hellre själv? Om jag får välja, vilket jag faktiskt får, väljer jag ensamhet. Tvingas jag till tvåsamhet låser sig hela systemet. Ingenting blir uträttat. 



Så, vad föredrar du?  

Av ÄlgEva - 30 januari 2013 17:51

Från det att man är liten får man lära sig att inte sticka ut. Inte vara annorlunda. Inte höras. Helst ska man inte synas heller. Man ska bara vara. En i massan. De som mot förmodan sticker ut, som inte fogar in sig i ledet, är annorlunda. Samtidigt vill/kräver vi att man ska vara sig själv. Att man ska våga gå sina egna vägar. Allt enligt den svenska kulturen. Hur vet man vem man är om alla ska vara lika? Hur kan man gå sin egen väg om alla ska gå samma väg? Att arbeta i en förberedelseklass med flyktingbarn har fått mig att fundera en hel del. Vi har varken samma kulturella bakgrund eller samma religösa tro. Oavsett vad vi ska göra så krockar våra kulturer, på ett eller annat sätt. Vi har vår kultur när det gäller t.ex matsituationen; man ska sitta rakt på stolen - vänd mot bordet, man ska hålla sig över tallriken, man ska äta med bestick, man ska tugga med stängd mun och ska man prata ska man prata med sänkt röst (inte skrika). Vår kultur när det gäller turtagning och köande är en annan sak. Vi ställer oss nästan per automatik sist i ledet, vi väntar på vår tur att prata och vi byter inte stol i föreläsningssalen efter lunchrasten. Kommer en person in bland en grupp helt nya människor känner den av "stämningen", tittar hur de andra gör, faller in i någon sorts hierarki, gör som de andra gör - oavsett om det är rätt eller fel. Samtidigt ska vi vara oss själva. Hur sjutton ska jag kunna lära ett barn att vara sig själv samtidigt som jag ska lära samma barn att man ska göra som de andra gör? Vad är rätt? Vad är fel?   

Av ÄlgEva - 29 januari 2013 17:43

Finns det något annat än bröstförstoring man kan göra när man genomgår en plastikoperation? Det verkar inte så. Jag kan säga så här. Bröstförstoring var det ord som användes mest bland de som kommenterade ena tonårsdotterns kommande operation. Kanske borde vi använt ordet rekonstruktiv kirurgi i stället. För det finns mycket en plastikkirurg gör som inte har det minsta med rena skönhetsoperationer att göra. Ena dotterns operation är en sådan. Efter lite väntan, typ en timme, var det så äntligen dags. 30 minuter senare var vi på väg hem. Själva operationen gick alltså fort. Nu väntar vi med spänning på att få se resultatet. Det går inte ens att ana sig till hur det ser ut under dessa papperstussar. 


 


Medan dottern opererades gick jag ut en stund. Nej. Jag fick inte vara med den här gången. Ena tonårsdottern tyckte det var dags att ta ytterligare ett steg mot självständighet. Trist att inte få se operationen men bra att hon känner sig redo. Snart är det väl ingen som behöver en gammal mamma... Hur som helst. När jag var ute konstaterade jag att anslagstavlan utanför sjukhusentrén används flitigt. 


 


Kanske borde någon vänlig själ rensa bort lite, innan tavlan blir rund som en boll.

Av ÄlgEva - 28 januari 2013 22:54

I morgon är det dags. Vi har en tid hos en plastikkirurg som ska korrigera ena tonårsdotterns ärr. Tänk. Jag hade rätt. Jag ställde rätt fråga. Den opererande läkaren var dock inte av samma åsikt som mig. Jag. En lekman. Inte sjutton lyssnar man på en sådan. Och frågan. Blir det inte hundöron om man syr ihop ett runt sår? Lite lätt skrattande svarade läkaren att "nej, nej, det blir det inte. Jag har gjort många liknande operationer och några hundöron blir det inte". Under operationen, jag var med i operationssalen, sa samma läkare "vi gör så här, för vi vill ju inte ha några hundöron". Det första jag såg när det var dags att ta bort stygnen var ett hundöra. När jag hade tagit bort samtliga stygn såg jag ett till. Det blev hundöron! När jag ringde och ifrågasatte de uppkomna hundöronen fick jag höra att de skulle försvinna, bara vi var noga att tejpa ärret. Vi tejpade. Som vi tejpade. Dagligen. Efter ett halvår fick vi komma in och visa upp hundöronen. Ja, ja, sa läkaren. Sedan fortsatte han med "om ni bara köper en annan tejp och tejpar med den kommer hundöronen försvinna. Det är en läkningsprocess". Efter ytterligare ett halvårs tejpande fick vi komma in och visa upp hundöronen igen. Jodå, de var kvar. Den här gången sa läkaren att han kunde väl fixa till det då. Men han tyckte inte att hundöronen var speciellt stora. När jag då bestämt sa ifrån och sa att han inte fick operera min dotter en gång till upplevde jag att han blev lite stött/sur.



 

Men vi fick träffa en plastikkirurg, ett halvår senare. När hon sa att hundöronen inte var så stora och att läkaren kunde justera dessa själv snäste han "HON vill inte att jag gör det" och nickade åt mitt håll. Eftersom vi var i början av februari, tror jag det var, sa plastikkirurgen att vi fick vänta till hösten på att operationen skulle bli av. Det hade jag full förståelse för. Ett ärr som får läka den mörkare tiden på året har större förutsättningar att bli ett fint ärr. Ena tonårsdottern skulle alltså ha opererats i höstas. För att det skulle bli ett så bra resultat som möjligt. Det blev ingen operation i höstas. Det kom aldrig någon kallelse. Ena tonårsdottern ringde och efterlyste operationen. Hon fick höra att det skulle skickas ut en kallelse när det var dags. Kallelsen kom i början av januari. Hon ska alltså opereras den tid på året som plastikkirurgen sa vad den sämsta att göra den här typen av operation på. Jag kan säga så här. Det vill till att det blir ett bra resultat.

Skapa flashcards