Att vara förälder har sina prövningar. Oavsett ålder på barnet. Vissa prövningar är angenäma andra vill man aldrig utsättas för. Sedan finns det prövningar man kan skratta åt. Efter några år. Kanske. Jag och maken lovade yngsta dottern en tripp till Gröna Lund i sommar. Har man lovat så har man. I fredags var det dags att genomföra trippen. Vi gruvade oss, maken och jag. Yngsta dottern räknade ner och längtade. Lördagen var dagen D. Vi vaknade i ett regnigt Stockholm. Kanske skulle det inte bli så mycket folk trots allt. Jag menar, vilka vill gå på ett nöjesfält i regn? Nu vet jag svaret. ALLA tonårstjejer. Precis ALLA! Vi kom dit kring lunchtid och det gick inte att missa vilket kaos det skulle bli. Vart vi än tittade såg vi tonårstjejer med plakat och ansikten prydda av pojkbandets namn. Skriken ökade i takt med att klockan gick.

Vet du vad bandet heter? Jag vet. Jag kan till och med texten på låten de sjöng. Jag vet vad mamman till ena pojken heter. Jag vet hur hon ser ut. Jag vet mer än jag vill om dessa pojkar. Har liksom inte haft något val.

Vi hade änglars tålamod, jag och maken. Vi väntade och fanns tillgängliga, i tio timmar! Vad vi gjorde?

Tittade på en ekorre. 

Åkte kvasten. Mot bättre vetande. Jag har mig veterligen aldrig åkt någon berg-ochdalbaneliknande karusell i hela mitt liv. Varför jag tyckte att denna var ett alternativ vet jag inte. Kanske var det tristessen av att bara sitta. Kanske var det någon sorts dödslängtan. Kanske var det bara en sak jag behövde stryka från saker-att-göra-innan-jag-dör-listan. Vet att det sista jag sa innan vi åkte iväg var "om jag dör, måste du ta hand om barnen" till maken. Han skrattade lite lätt och sa "klart jag gör det!". Jo, jag överlevde. Och nej, jag kommer inte åka den igen.

När vi vaknade i morse sken solen från en nästan klarblå himmel. Efter en snabbtitt på facebook sken jag ikapp med solen. Yngsta dotterns sista statusuppdatering löd "Kommer somna med tårar på kinderna och ett STORT leende på läpparna!! Tack så sjukt mycket mamma och pappa för att vi åkte hit!! Älskar er otroligt mycket!!".    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...