Det är mycket som går i repris den här tiden på året. Man ska titta på nyheter som varit, felsägningar, idrottsbedrifter, idrottsmissar och gud vet allt. Tittar man inte på tv så pratar man om årets som gått. Vad man gjort, vad man borde gjort och vad man önskar ogjort. Vi har en annan "repris". Under det senaste året har jag åkt in och ut på sjukhus med yngsta dottern några gånger. Allt på grund av ett litet bihang som ingen vet varför vi har i vår kropp. Ett bihang som tydlilgen har som uppgift att retas och med retas menar jag göra ont. Väldigt ont. I går var det dags igen. Yngsta dottern vaknade tidigt. Väldigt tidigt, om du frågar mig. Hon hade ont i magen. Jätteont. Men tydligen inte så ont att hon ville väcka mig. Kanske trodde hon att det skulle gå över. Som det faktiskt gjort förut. Men det gick inte över. Vi fick åka till sjukhuset. Igen. Har man besökt en akutmottagning i mellandagarna vet man att man inte vill göra om det. Någonsin. Men där var vi, yngsta dottern och jag. Och väntade. 

Tror vi satt två timmar i väntrummet. Och väntade. Alla andra som väntade försvann. En efter en. Antingen blev de uppropade och försvann in genom den gröna dörren eller så tröttnade de på väntan och gick hem. Men vi väntade. Tänkte att de gör nog så gott de kan. Det blir nog vår tur snart. Och det blev det.

Eller. Vi fick byta ut väntrummet mot ett undersökningsrum. Som blev ett väntrum. För så blir det väl när man får vänta. Och vänta. I ett rum. Då blir det väl ett väntrum?

Det sattes en nål i flickebarnets arm. Prover togs. Ett id-band fästes runt handleden. Sedan väntade vi. På doktorn. Doktorn som skulle tala om att "jodå, det är det där onödiga bihanget som spökar igen". Doktorn som skulle tala om vart vi skulle fira nyår. Doktorn kom. Doktorn klämde försiktigt på vansinnigt öm mage. Doktorn lyssnade på hjärta och mage. Doktorn sa att proverna såg bra ut. Kanske fick vi åka hem. Om vi ville. Att vi ville! Man skulle bara ta en ny temp. För säkerhets skull. En temp som visade att kroppstemperaturen gått upp 0,2 grader. Då blev det till att avvakta. Inte åka hem än. Ny temp måste tas. Vi måste vänta. Och var det något vi kunde vid läget så var det just att vänta. Så. Vi väntade. 

Ny temp togs. Ingen skillnad. Den var varken högre eller lägre. Doktorn kom in. Försökte frenetiskt tugga ur munnen och rensa tänderna med tungan. Samtidigt talade han om att vi fick åka hem. Med ett tillägg. Vi måste komma in dagen efter för ny provtagning, om problemet kvarstod. Vad jag svarade? ABSOLUT! Vi kommer. När ska vi vara här? Och med det packade vi oss ut från sjukhuset. Om vi åkte hem? Kanske inte direkt. Vi tog en liten omväg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...