Det är mycket som går i repris den här tiden på året. Man ska titta på nyheter som varit, felsägningar, idrottsbedrifter, idrottsmissar och gud vet allt. Tittar man inte på tv så pratar man om årets som gått. Vad man gjort, vad man borde gjort och vad man önskar ogjort. Vi har en annan "repris". Under det senaste året har jag åkt in och ut på sjukhus med yngsta dottern några gånger. Allt på grund av ett litet bihang som ingen vet varför vi har i vår kropp. Ett bihang som tydlilgen har som uppgift att retas och med retas menar jag göra ont. Väldigt ont. I går var det dags igen. Yngsta dottern vaknade tidigt. Väldigt tidigt, om du frågar mig. Hon hade ont i magen. Jätteont. Men tydligen inte så ont att hon ville väcka mig. Kanske trodde hon att det skulle gå över. Som det faktiskt gjort förut. Men det gick inte över. Vi fick åka till sjukhuset. Igen. Har man besökt en akutmottagning i mellandagarna vet man att man inte vill göra om det. Någonsin. Men där var vi, yngsta dottern och jag. Och väntade. 

Tror vi satt två timmar i väntrummet. Och väntade. Alla andra som väntade försvann. En efter en. Antingen blev de uppropade och försvann in genom den gröna dörren eller så tröttnade de på väntan och gick hem. Men vi väntade. Tänkte att de gör nog så gott de kan. Det blir nog vår tur snart. Och det blev det.

Eller. Vi fick byta ut väntrummet mot ett undersökningsrum. Som blev ett väntrum. För så blir det väl när man får vänta. Och vänta. I ett rum. Då blir det väl ett väntrum?

Det sattes en nål i flickebarnets arm. Prover togs. Ett id-band fästes runt handleden. Sedan väntade vi. På doktorn. Doktorn som skulle tala om att "jodå, det är det där onödiga bihanget som spökar igen". Doktorn som skulle tala om vart vi skulle fira nyår. Doktorn kom. Doktorn klämde försiktigt på vansinnigt öm mage. Doktorn lyssnade på hjärta och mage. Doktorn sa att proverna såg bra ut. Kanske fick vi åka hem. Om vi ville. Att vi ville! Man skulle bara ta en ny temp. För säkerhets skull. En temp som visade att kroppstemperaturen gått upp 0,2 grader. Då blev det till att avvakta. Inte åka hem än. Ny temp måste tas. Vi måste vänta. Och var det något vi kunde vid läget så var det just att vänta. Så. Vi väntade. 

Ny temp togs. Ingen skillnad. Den var varken högre eller lägre. Doktorn kom in. Försökte frenetiskt tugga ur munnen och rensa tänderna med tungan. Samtidigt talade han om att vi fick åka hem. Med ett tillägg. Vi måste komma in dagen efter för ny provtagning, om problemet kvarstod. Vad jag svarade? ABSOLUT! Vi kommer. När ska vi vara här? Och med det packade vi oss ut från sjukhuset. Om vi åkte hem? Kanske inte direkt. Vi tog en liten omväg.