I dag har jag upplevt på nära håll vilken skillnad man kan göra när man arbetar tillsammans. När man hjälps åt. Stöttar varandra. Står enade. Vi är många som insett vikten av att samarbeta. Aldrig har det varit så långt mellan februari och juni. Samtidigt har det gått fort. Bitvis så fort att man knappt hunnit med. Men nu är vi ett stort kliv närmare målet. Skolan på vår ort blir kvar! Politikerna fick ta sitt förnuft till fånga. Vårt engagemang visade vägen.

Jag har varit på många möten genom åren. Möten där samtliga deltagare åkt hem samma sekund mötet avslutats. I dag stod flera kvar. Diskussionerna fortsatte. Länge. Engagemanget har inga gränser längre. Att bo här nu känns fantastiskt. De som tar steget och flyttar hit kommer till en ort som andas framtid. Som har inställningen att ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.    

 

Steve

13 juni 2012 06:22

Grattis till att er kamp för ortens skola blev framgångsrik. Härligt att ni får känna att ert engagemang lönat sig. Det ger ju oxå en hoppingivande framtidstro för er ort och landsbygden. Och för den demokratiska processen.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

13 juni 2012 09:31

Tack! Det är en fantastisk känsla att äntligen bli hörd. Nu börjar arbetet med att utveckla orten och det arbetet verkar många faktiskt se fram mot.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...