Vaknade med ett ryck. Flög formligen rätt upp. Dagen innan hade jag gått med på att ge en intervju i radio. De skulle ringa upp mig strax efter klockan åtta på morgonen. Nu vaknade jag av en utskällning. Varför hade jag inte svarat i telefonen? De hade gått ut i radion och talat om att de sökt mig men utan resultat. På grund av detta hade de ringt upp en annan. En som inte är så där väldigt omtyckt i den här kommunen just nu. Den personen hade tydigen svamlat och kommit med en massa osanningar. Och det var mitt fel! Nu satt jag på soffkanten och fattade ingenting. Insåg att jag hade somnat på soffan. Anledningen till det kan vi ta lite senare. Varför hade jag inte hört när klockan ringde? Jag ställde ju larmet på mobilen, kvart i åtta skulle den ringa. Men vart var den? Hur mycket var klockan? Efter lite letande hittade jag mobilen, på golvet nedanför soffan. 07.43 visade den. Den hade inte ringt än. Utskällningen var alltså bara en del av en dröm. Puh! Jag var med i radion, på utsatt tid. Om det blev bättre än den drömda versionen vet jag inte. Men jag svamlade inte, tror jag, och kom inte med några osanningar. Men, varför hade jag somnat på soffan? Jo, det är väldigt enkelt. Fick under kvällen en rejäl lunta med fakturor som var från kommunen. Började titta igenom högen. Hittade märkliga saker. Räknade. Fortsatte titta. Hittade än mer märkliga saker. Räknade om. Klockan gick. Fort. Plötsligt var den nästan halv fyra, på morgonen. Och jag var på tok för uppretad för att kunna sova. Tänkte att om jag tittade på tv en stund skulle jag nog bli trött. Jag blev trött. Tydligen.

I går tog jag mig äntligen i kragen. Kollegan har under några år varit med i en kör. En kör som vid upprepade tillfällen haft konserter. Av många olika anledningar har det inte blivit så jag varit på en enda av dessa. Men nu var det alltså dags.

Ytterligare en del i charmen att bo på liten ort visade sig under kvällen. Trots att lokalen var fullsatt blir det personligt. Speciellt när "pianisten" mellan två låtar börjar spela Calle Schewens Vals. Kör och körledare står och väntar. Och väntar. Till slut säger "pianisten" högt och tydligt "Det var Göte som ville höra Calle Schewens och nu har han fått göra det".             

 

Ingrid

29 juni 2012 23:12

Haft ett liv i hundra knyck sista tiden och inte hunnit sitta på nätet.
Jösses vad du jobbar på! Impad blir man ju. Vissar gör visst lite nytta i sitt liv till skillnad från andra små drömmare som bara får läsa om det! ;)
Ses vi något? Vore trevligt. :D

http://www.lagomtnormativt.blogspot.com

ÄlgEva

1 juli 2012 12:11

Du gör verkligen nytta, uppfostrar och ger ett gäng ungar trygghet! Absolut måste vi ses. När? Var? Är i Göteborg just nu men kommer hem på måndagkväll. Hur ser din vecka ut?

 

Steve

30 juni 2012 08:21

Jisses vilken inverkan fakturor från kommunen kan ha.
Gillar den lilla ortens lov där på slutet.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

1 juli 2012 12:08

Dessa fakturor är helt sjuka, nästan 80 000 kronor har spenderats på två hörnsoffor, på två år. Två rödvinsglas verkar kanske inte så märkvärdigt men när de är inköpta till en grundskola.... Samma grundskola har under ett år spenderat runt 250-300 000 kronor på kristaller, chokladpraliner, ljus i alla de former och dofter, hörnsoffa, filtar och annat märkligt. Så inverkan, absolut!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...