Att vi för snart två månader skaffade en valp har nog ingen missat. Men. Liten växer. Fort. Hon har dubblat sin "hämtstorlek". Vi tränar olika nyttigheter som kan vara bra att kunna när man är hund. I vår familj tex tycker vi det är viktigt att man som valp/hund inte går ut och in hur som helst. Vi vill kunna lämna en dörr öppen och veta att Vilja stannar kvar inne. Speciellt viktigt är det den här tiden på året. När man vill ha in alla sommardofter och frisk luft i huset. Hon börjar bli ganska duktig på just dörrbiten. "Sitt" och "ligg" kan hon, klockrent. "Sitt fint" och "stå på bakbenen" börjar sjunka in det också. Men. Hundiska är hon värdelös på. Att prata med andra hundar alltså. När man inte är mer än två äpplen hög borde man vara lite ödmjuk i sina möten med de som är fem sex gånger större. Kan man tycka. Vilja håller inte med. Alls. Hon krullar upp sin lilla svans, blåser upp kroppen och går med högburet huvud rakt fram mot vilken hund det än är. Passar det inte kan hon lägga till ett "kraftfullt" morrande också. Detta beteende gör att jag inte vågar låta henne träffa andra hundar. Det i sin tur gör att hon blir än värre i sitt beteende. Vi har alltså hamnat i en ond cirkel. När hon i går morrade åt en två månader yngre hund fick det vara nog! 

Efter lite funderande, väldigt lite faktiskt, kom jag på vilkens hund hon skulle få lära sig prata "hundiska" av. Det gäller att välja rätt. Ett felval skulle kunna resultera i katastrof på en så liten hund. Hur det gick?

Vilja sov i två timmar efter första lektionen.    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...