I stort sett hela vintern har jag "jagat" för att få ett bra kort på räven som traskat omkring på vår gård nattetid. Jag har stått på pass bakom gardiner, smygkikat i fönster och ja, jag har till och med kastat ut "mat" till räven. Allt för att få ETT bra kort på det fina djur jag ändå tyckte räven var. Tyckte. Jag har ändrat mig. Jag tar tillbaka allt gott jag någonsin sagt om rävar. ALLT! Rävar är ett otyg. Ett hittepådjur som endast borde få finnas i sagor, om ens där. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att de kan få finnas i de djupaste av djupa skogar. Långt från civilisationen. Där. Där kan dom leva. Som jag ser det. Nu kan man ju undra vad den här svängningen beror på. Har räveländet ätit upp alla vårblommor? Det skulle han säkert gjort, om jag hade satt några. Men äter rävar blommor? Tror inte det. Vad kan den då hittat på? Ja, inte har den tagit yngsta dotterns cykel och cyklat iväg. Och nej, han har inte bitit Vilja. Han har faktiskt inte ens luktat på henne. Så det så. Men vad har han gjort då? Låt mig säga så här - han skriker öronen av oss. Nattetid. Precis utanför husknuten. Tror baske mig han går runt huset, varv efter varv, och skriker. Och nu skriker han igen..... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...