I morgon är det dags. Vi har en tid hos en plastikkirurg som ska korrigera ena tonårsdotterns ärr. Tänk. Jag hade rätt. Jag ställde rätt fråga. Den opererande läkaren var dock inte av samma åsikt som mig. Jag. En lekman. Inte sjutton lyssnar man på en sådan. Och frågan. Blir det inte hundöron om man syr ihop ett runt sår? Lite lätt skrattande svarade läkaren att "nej, nej, det blir det inte. Jag har gjort många liknande operationer och några hundöron blir det inte". Under operationen, jag var med i operationssalen, sa samma läkare "vi gör så här, för vi vill ju inte ha några hundöron". Det första jag såg när det var dags att ta bort stygnen var ett hundöra. När jag hade tagit bort samtliga stygn såg jag ett till. Det blev hundöron! När jag ringde och ifrågasatte de uppkomna hundöronen fick jag höra att de skulle försvinna, bara vi var noga att tejpa ärret. Vi tejpade. Som vi tejpade. Dagligen. Efter ett halvår fick vi komma in och visa upp hundöronen. Ja, ja, sa läkaren. Sedan fortsatte han med "om ni bara köper en annan tejp och tejpar med den kommer hundöronen försvinna. Det är en läkningsprocess". Efter ytterligare ett halvårs tejpande fick vi komma in och visa upp hundöronen igen. Jodå, de var kvar. Den här gången sa läkaren att han kunde väl fixa till det då. Men han tyckte inte att hundöronen var speciellt stora. När jag då bestämt sa ifrån och sa att han inte fick operera min dotter en gång till upplevde jag att han blev lite stött/sur.

Men vi fick träffa en plastikkirurg, ett halvår senare. När hon sa att hundöronen inte var så stora och att läkaren kunde justera dessa själv snäste han "HON vill inte att jag gör det" och nickade åt mitt håll. Eftersom vi var i början av februari, tror jag det var, sa plastikkirurgen att vi fick vänta till hösten på att operationen skulle bli av. Det hade jag full förståelse för. Ett ärr som får läka den mörkare tiden på året har större förutsättningar att bli ett fint ärr. Ena tonårsdottern skulle alltså ha opererats i höstas. För att det skulle bli ett så bra resultat som möjligt. Det blev ingen operation i höstas. Det kom aldrig någon kallelse. Ena tonårsdottern ringde och efterlyste operationen. Hon fick höra att det skulle skickas ut en kallelse när det var dags. Kallelsen kom i början av januari. Hon ska alltså opereras den tid på året som plastikkirurgen sa vad den sämsta att göra den här typen av operation på. Jag kan säga så här. Det vill till att det blir ett bra resultat.

 

Lotta

29 januari 2013 06:48

Hallå där! Vill bara önska ena dottern Lycka till! ;))

ÄlgEva

29 januari 2013 10:11

Vi tackar och håller tummarna.

 

Steve

29 januari 2013 14:42

Strider, stora som små, finns det alltid att utkämpa. Inte minst med sjukvården. För dotterns skull så bör det alltså bli en vår som liknar höst för att resultatet ska bli bra. Jag hoppas på undantaget som bekräftar regeln. En ljuvlig vår och ändå ett utmärkt resultat.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

29 januari 2013 17:31

Tack snälla Steve! Är hon bara duktig på att tejpa ärret gör det ingenting om solen skiner från en blå himmel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...