Jag har en kamrat, Bubblan, som delade med sig av ett tips. Ett tips som skulle kunna göra den så tråkiga städningen lite roligare. Eller roligare, lättare i alla fall. Jag vet inte hur det är hos er, men här är det oftast jag som städar. Ibland med hjälp ibland ensam. I den här familjen är det faktiskt inte någon som tycker städning är kul. Alls. Det finns alltid andra saker som är viktigare, roligare eller mer nödvändiga. Tv-tittande toppar listan på saker man bara MÅSTE göra när det är dags att städa. Platta håret är en annan viktig aktivitet. Eller varför inte sova en stund. Köra skoter. Fiska. Tanka bilen. Listan kan göras lång. Men, Bubblans tips tyckte jag lät bra. Enkelt. Lätt. Snabbt. Tipset går ut på att samtliga familjemedlemmar städar samtidigt, en kvart om dagen. I vår familj betyder det 5x15, en timme och femton minuters effektiv städning på en kvart. Tyckte det lät toppen. Det tyckte inte familjen. Att städa varje dag, förvisso endast en kvart, gick bort. Fetbort, som yngsta dottern skulle säga. Maken tittade på mig som jag hade gått och blivit fullständigt tokig. Tonårsdöttrarna gick i strejk. Men herre gud, det var en kvart jag pratade om. En kvart! Vi enades tillslut om en timme i veckan. Timmen ska förläggas på en lördag eller söndag, beroende på om det är skoterväder eller inte. Det här var i går. I dag städade vi. En timme. Det var alltså inte skoterväder i dag. Starten gick bra. Samtliga, nästan, satte i gång direkt. Yngsta dottern gömde sig under en filt i soffan. När hon blev hittad var det bara att sätta igång, även för henne. En timme är inte en evighet. En timme går fort. För de flesta. Inte för yngsta dottern. Hon har en förmåga att få de mest konstiga symptom när hon måste göra något. I dag var det ögonspärr. Vad det är? Tydligen samma som nackspärr, fast i ögonen. Och när inte det hjälpte började hon må illa. Att säga att man mår illa i den här familjen är som att hitta en tickande bomb. Alla skriker, samtidigt, "jag åker härifrån"! I samma sekund som man ropar detta tar man avstånd från den illamående personen. Detta resulterade i att yngsta dottern fick det svängrum hon ville ha. Ingen så mycket som tittade åt hennes håll. Magsjukebakterier smittar vid ögonkontakt, det vet vi. När uppmärksamheten försvann, slutade yngsta dottern städa. Hon kräktes inte. Hon började äta chips... Jag såg det, i ena ögonvrån. Men i övrigt fungerade det riktigt bra. Att städa alltså. Man hinner med mycket på en timme, när man är många som hjälps åt. Det som skulle tagit drygt fyra timmar tog alltså endast en. Men. Vi får väl se hur det blir framöver. Är det skoterväder både lördag och söndag tror jag det kan bli lite problem. Jag menar, vem vill vara inne och städa när man kan vara ute och köra skoter? Inte jag i alla fall.

 

"Yngsta dottern"

26 januari 2013 15:13

Jag skulle inte ha sagt "fetbort". Jag skulle ha sagt "allajallafetbort";)

http://moaasara.blogg.se

ÄlgEva

26 januari 2013 15:40

:-)

 

Lotta

27 januari 2013 16:53

Hallå där! He he, gick alltså sisådär med kvarten ;))) Bra gjort ändå måste jag säga att få till 1 timme. Men måste ju hålla med... betydligt skönare att vara ute än inne och städa.

ÄlgEva

28 januari 2013 16:42

Nu var det ju inte jag som fick till en timme, det var maken. Vi får väl se hur det blir framöver, tänker inte ropa "hej" än :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...